När det blir tyst och tomt..

Ensamhets känslan är alltid värst för mig när jag varit tillsammans med vänner.

Klart att jag saknar en man med närhet, samtal sex och njutning. Samtidigt som jag lärt mig att leva utan all den där underbara närheten. Jag erkänner att jag har ett stort svart hål med sorg som sitter inne i mitt bröst. Men det har jag oxå lärt mig att leva med.

Men jag har väldigt svårt att lära mig att bara vara med mig själv hela tiden.

Efter en midsommar helg som var sådär härligt klassiskt mitt ute i skogen på landet, nära till sol och bad. Även om jag längtar hem efter några dagar ( borta bra men hemma bäst) så slår den där ensamhetskänslan sina klor om mig när jag packat upp allt. Då jag satt mig i min fåtölj och ser eller lyssnar på vad jag vill. Så kryper det närmare och närmare in i mig det kommer som ett svart moln och lägger sig. Det blir tungt och tårar som jag inte vill ska komma nog fan kommer de iaf. Jag vill inte vara så här ensam hela tiden säger jag högt till någon som inte hör.

Ibland undrar jag varför jag känner mig så förbannat ensam.

Jag har ju vänner men det är inte ofta vi umgås, de har ju sitt.

En del träffar jag kanske en till två högst tre gånger per år.

Då var det 360 dagar kvar av året då..

En del träffar jag ibland oftare och ibland mera sällan. De jobbar hela veckorna , vilket jag inte gör.

Många vänner jag haft har jag umgåtts med en period men sedan försvinner de eller träffar en partner.

Den delen är jag väldigt förundrad över att vi umgås mycket och ofta och utan ett ord försvinner de bara. Jag ringer men det är inget gensvar längre. Eller de som bara försvinner utan ett ord bara vänder ryggen och går vidare i sitt liv.

Så skulle jag aldrig kunna göra även om det visst har hänt att det runnit ut i sanden för det kan det ju göra.

Men när det varit väldigt nära och så bara poff är de borta.

Så har jag de då som möter en man och försvinner..

För visst har jag gått igenom många bekantskaper mina 15 år här i Norrköping.

Men de där nära vännerna de där som finns för mig och jag för dem, de är inte så många.

Visst snurrar det runt i skallen många gånger.

Men jag är stenhård i en åsikt.

JAG måste lösa min ensamhet, det kan ingen annan göra åt mig.

Men jag vet inte hur i hela friden jag ska göra bara.

Jag menar , jag är social och jag åker iväg på resor och äventyr.

Jag har varit med i föreningar, flera stycken sedan jag kom till Norrköping.

Jag har sökt mig till andra med samma intressen.

Och nu vet jag inte vad jag ska göra mera.

Jag vet bara att jag mår inte bra av att vara ensam så här mycket. Jag behöver inte umgås varje dag med människor. Nej det är inget behov jag har, men några dagar i veckan skulle underlätta för mig.

Hade det varit lättare om jag bott kvar i Åtvidaberg ?

Nej det tror jag inte. För de månaderna efter vi hade skilt oss satt jag ensam då oxå. Det var ju en av anledningarna till att jag flyttade. Jag lämnade inte massor av vänner. Och jag vet att jag var jobbig efter vi skilt oss oxå, Jag var i en djup depression i ett stadium i livet som var helt kaos för mig. Nej det var lika då som nu, det ringer aldrig någon på dörren. Fast det gör man ju inte längre, åker till någon ringer på dörren och säger Hej..

Har ni tänkt på att den är helt borta idag. De där spontana besöken , inte ens när man fyller år kommer det någon idag. Då menar jag vänner inte mina barn och deras familjer.

Jag vet inte hur många gånger jag sagt ¨hör av dig så kanske vi kan träffas för en fika¨ då tar man den där lätta vägen så som man gör idag. Vi kan väl lägga till varandra på facebook, men egentligen är det kanske det som blir fel. För idag umgås man ju bara genom facebook..

Män då ?

Ja du Majsan.

Helt öken där.

Hur ska du göra för att möta en man fick jag en fråga om.

Jadu sa jag kan man söka en man ?

Kan man söka kärlek ?

Tror inte jag utan det är ödet eller som det så vackert heter det sker när det sker och sker det inte så sket sig det meee…

Idag har man störst chans att träffa en ny partner så är det på nätet.

Kan ju heller ingen beskylla mig för att jag INTE funnits på nätet. Där har jag funnits i 14 år nu. På både betal sidor och gratis sidor.

De män jag är intresserad av är inte det av mig och virce versa.

Igår chattade jag med en man och mitt i den chatten så stängde han ner sin profil. Det har hänt flera gånger , ¨ varför svarar han inte ¨ så kollar jag och då har han bara försvunnit utan ett ord.

Varför är det så vanligt både av vänner och män, de bara vänder ryggen till och försvinner som andra spöken..

Nej det är inte så enkelt många gånger att leva ensam.

Igår fick jag tag på en väninna som hänger på att gå ut på krogen i helgen. Annars hade jag nog gått ensam för det började krypa i mig nu när jag inte pratat med någon på 3 dagar.

Nej det är inte så enkelt varken att få vänner eller träffa en ny partner.

Jag är väldigt social och oftast omtyckt, sedan kan ju inte alla gilla mig ..

Min tro är att jag är inte ensam om att sitta och tänka : HUR fan ska jag lösa min ensamhet ?

Däremot så är min hela övertygelse att vi måste våga prata om det här med ensamhet.

Det är inte fult att känna sig ensam.

Mitt liv hade säkert varit helt annorlunda om jag hade haft ett arbete att gå till. För det första så tar det 40 timmar i veckan att jobba och på många arbetsplatser finns det ju arbetskamrater.

När jag jobbade i butiken var det bara han som ägde den och jag. Men däremot så fick jag vänner från den tiden som jag fortfarande umgås med.

Ensamheten kan se ut på många olika sätt.

Men en sak vet jag ..

Det är bara jag själv som kan lösa mitt liv.

Och en vacker dag så kanske någon svarar ja klart att vi kan höras och ses på en fika..

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.