Det är mycket som sker nu..

Jag hade rätt att jag skulle inte orka köra på i 180 på en gång efter 8 månaders isolering.

Har inte kört igång i 180 men det har varit något varje dag i veckan som var.

Jag var trött och seg igår när jag kom hem framåt middagen.

Och då var det skönt att bara vara jag själv.

Lyxen att ha en egen tvättmaskin, det är ju så enkelt att bara tvätta upp nu för tiden.

Mot när jag skulle ner och upp för trappor till källaren.

Min balkong som har både plus och minus, idag kan jag ha blommor på den. Men solen når den inte förrän vid 17.30 tiden och gå ner vid ca 21..

Än kan jag inte röra mig fritt men jag kan göra mycket mera mot innan jag vaccinerats.

Men det handlar oxå om att ta det i sakta takt för hjärnan orkar inte ta in för fullt.

Det som jag skulle kunna det är ju att börja dejta igen.

Skulle vara så kul att bara kasta sig ut och gå på fika med en man.

Just den där lilla förväntan och spänning som det kan bli innan man träffas irl.

Man tar en fika och så kommer samtalet igång eller inte.

Fast nu är det ju jag som skulle vilja börja dejta igen, då kan det ju inte bli så tyst..*L*

Jodå jag kan allt vara tyst och lite osäker jag oxå.

Men jag är väldigt social av mig och har en socialkompetens.

Det är ju det här som börjar pirra lite i kroppen att den vill så mycket igen.

Just det där att bara få sitta och prata med en annan människa.

Skratta ihop , lyssna på någon annan människa vad den har att berätta.

Bara känna att livet flyter tillbaka in i ådrorna.

Men….

Det är den där lilla detaljen då.

Att möta en man på nätet är ju som att hitta en nål i en höstack.

Det kvittar ju att jag sitter här och skulle vilja ge mig ut och dejta. Måste ju ha någon att dejta oxå.

Jag är inte helt i rätt ålder när det gäller att nätdejta. Det var mycket enklare innan jag fyllde 50 år. Och det är ju några år sedan jag var 50.

Inser att jag aldrig kommer släppa hoppet om att få bli kär och galen igen.

Istället för att lägga tiden på att ¨ragga¨ på nätet vilket jag är så dålig på oxå.

Så får det bli lite andra äventyr inom en snar tid.

Jag vill nog att det ska bli bättre med smittan innan jag ger mig ut på egna äventyr.

Fast jag kan ju börja att planera även om jag vet att den planeringen kan gå i stöpet.

Nu är det ju så att nu smakar det lite mera med ett socialt liv igen.

Vi gick förbi på torget i Linköping i fredags kväll. Nej där var det inte 2 meter mellan borden. Och mycket folk var det på stan oxå. Nej där kändes det inte ok än. Så att gå ut och sätta mig ensam med ett glas på något uteställe är inte aktuellt för mig än.

Nehe vad ska jag då hitte på då?

Jag vet inte, men det kommer ju vart efter.

Hur är det att komma ¨hem¨ till Åtvid då?

Jaa det är ju ibland lite så jag blir lite frågande..

Hmm det är 14,5 år sedan jag skilde mig och snart 14 år sedan jag flyttade därifrån.

Träffar jag på någon som jag känner från mitt fd liv så kommer det ofta någon kommentar om mitt ex.

Jahaa tänker jag då hur tänkte du nu?

Jag säger aldrig något utan jag låter det rinna iväg bara.

Känns som det är lite typiskt ett litet brukssamhälle att det kan leva kvar som det en gång var.

Inte vill jag sammankopplas med mitt ex heller.

Nej vi har gått skilda vägar för länge sedan. Och han är omgift med en annan kvinna.

Jag tänkte efteråt att så skönt att jag lämnade och började om på nytt.

För det kan vara lite knepigt att vara kvar och leva i det som hänt.

Inte vill jag ha en etikett på mig att vara hon som blev lämnad för en annan kvinna.

Nej jag är så stolt över att jag hade det modet att lämna Åtvidaberg.

Det var absolut mitt livs svåraste beslut som blev mitt livs bästa.

I Norrköping har jag ju fått växa upp till den jag är idag.

Jag är stolt att jag blev den jag är.

Även om jag känner mig väldigt ensam många gånger. För jag har ju inte massor med vänner omkring mig.

Och det är inte lätt heller att få nya vänner.

Men jag hade inte alls så många vänner i Åtvid heller. Jag har mer vänner här uppe i Norrpan.

Mitt Åtvidaberg kommer alltid finnas i mitt hjärta. Även om det är i Norrköping jag bor och mår bra av att vara.

Och vem vet jag är ju flyttbar som det så fint heter.

Inget är hugget i sten för mig i livet.

Det är att äga en frihet som jag känner det.

Under pandemin så har nog många av oss ändrat livssynen.

Jag lever här och nu och jag tänker leva livet.

För vem vet hur det ser ut imorgon..

Sedan kommer jag alltid att lyssna och följa rekommendationerna som ges ut till oss.

Livet börjar som sagt var sakta men säkert komma tillbaka.

Känner mig så nyfiken på livet igen.

Vad har det att ge mig igen?

Vad kommer jag att snubbla på min väg som jag går på?

Så jag lever här och nu..

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.