Allt kring min kropp.

Nyss läst Stina Wollters bok ¨Kring denna kropp¨

Jag är ju i en försoningsfas med allt kring min kropp just nu.

Att våga sluta kampa om alla dessa kilon som finns på min kropp.

Jag har alltid fått höra att efter jag fyllde 3 år så gick jag upp i vikt.

Och efter mina 3 år i livet har jag alltid fått höra att jag är tjock och alltid känt att jag aldrig haft en kropp att vara stolt över.

Jag har alltid känt att lyckan sitter i en smal kropp.

I de där ¨perfekta kropparna¨

Och den kroppen har jag aldrig haft och kommer aldrig att ha.

Jag har häng mage och häng bröst, det hänger oxå stora sk ¨gäddhäng¨ på mina på tok förstora armar.

Jag har alltid vetat och fått höra att jag har väldigt stora överarmar.

Visst jaa HUR kunde jag glömma de där stora benen, låren och fettvalken som sitter runt mina knän.

Och min stora feta röv..

Finns det något som jag varit nöjd med?

Ja jag har ju små öron fast jag hör väldigt bra.

Ansiktet har jag nog känt att det duger som det är.

Det har jag ju kunnat fixat till med smink och mina frisyrer har alltid varit väldigt viktiga och något som jag var väldigt mån om.

Något jag alltid varit stolt över har varit min personlighet.

Jag har alltid varit omtyckt sedan kan ju inte alla genom mitt liv gillat mig.

Har aldrig varit rädd att stå på scen och prata.

All framträdanden jag haft i hela mitt liv har jag aldrig tvekat inför att utföra.

Så jag har aldrig gömt mig för att slippa visa upp min stora kropp.

Men jag har aldrig vilja se mig själv på kort.

Har jag varit med i tidningar så har jag alltid haft lite panik ¨oh hur tjock ser jag ut¨ ..

Jag har varit med flera gg i tidningar från lokaltidningar upp till Aftonbladet där jag visat upp mig när jag gått ner massor i vikt.

Oh så stolt jag var i några månader innan kilona kom tillbaka.

Så kom den där dagen när jag lämnade mitt gamla liv.

När jag flyttade upp till den stora staden.

När jag fick se att här kan jag vara mera ¨fri¨ att klä mig som jag vill .

När jag såg kvinnor gå med linnen som hade större armar än mig.

Det fick mig att gå och köpa linnen och snygga armlösa toppar.

Rätt var det var vågade jag köpa kläder som visade upp min kropp som inte var perfekt.

Jag blev modigare och modigare..

Att komma till en stad där jag kunde cykla ner till city på 10 min och ha alla affärer som jag innan hade enkel resa 3.5 mil till innan. Underlättade massor och det var kul att handla.

Jag minns min fina vita midsommarklänning den var ju till och med urringad.

Den hade jag varje år tills den blev för stor och det var många midsommar den hängde med på.

Ja jag lärde mig att våga visa upp min stora kropp när jag flyttade till en stad.

Jag minns när jag var med på en fest i Åtvidaberg vi var på Stallet och hade bokat bord. Och jag var den enda som var sådär bar..Oj där minns jag att jag kände oj oj nu är du inte i stan längre.

Precis innan vi skulle gå hem då var det en man som frågade mig: Du har du glömt att klä dig eller?

Där stod jag i den lilla bruksorten som jag bodde i 47 år och kände mig nästan billig. I mitt fina spetslinne och min fina tatuering som den oxå blev uttittade den där kvällen.

Då insåg jag att jag vuxit ur bruksortens regler hur man ska vara och inte vara klädd.

Jag har aldrig varit med på fest efter den gången där nere som jag bodde i 47 år.

Där det finns minnen från skolan där killarna slog mig gul och blå och tjejerna i min klass inte ville ha med mig i sitt gäng.

Att bli mobbad som barn i skolan är nog sår som aldrig går ur tror jag.

Allt det där la jag mig bakom och gick vidare i livet och med mig själv ..

Måste varit runt 2009 …

Mitt liv går vidare ..

Började dejta igen 1,5 år efter jag blev singel.

Det var ju en spännande tid på ett sätt och helt ¨wild and crazy¨ ..

Jag kastade mig verkligen ut och träffade män.

Men jag skylde mig aldrig som jag hade gjort innan.

Nej nu hade jag kastat kläderna och hade kul i 2 år.

Nu är jag framme vid 2010-2011..

Då min rygg rasade helt, när det blev svårare och svårare för mig att vara ute och gå.

När smärtan tog över denna kropp. Ju mer smärta jag fick desto mer la sig kilona på den.

Fast jag tränade flera dagar i veckan för att styrketräna gick bra det var gå jag inte klarade av.

2012 kom den stora ryggoperationen efter en helvetes kamp med vården.

Innan jag fick hjälp ..

Inte var jag smal heller då när jag mådde så illa både fysiskt och psykiskt.

Men jag kom tillbaka med en glödarkamp.

Jävlar vad jag kämpade och så fick jag chansen att börja jobba igen.

Jag tog den , och den har jag aldrig ångrat.

5 år fick jag jobba och det var 5 tuffa år men år som jag aldrig kommer att varken ångra eller glömma.

Jag blev offentlig med min stora kropp.

Men jag har aldrig fått höra ett ord negativt om min stora kropp.

Det var bara jag i min ensamhet som led.

Ohh vad jag har kämpat.

Ställt klockan på 0.6.00 för att åka till gymmet kl. 6.30 träna och komma hem till 8-9 för att fixa mig och ner och jobba från 11-18. Och helst skulle jag gå men oftast cyklade jag för jag var sliten.

När jag inte orkade gå upp sådär tidig så tvingade jag mig att gå ner till jobbet.

Vilken jävla kamp hela tiden och inte fan blev jag smal iaf..

2018 opererade jag mig med en gastric by pass.

All jubel när man går ner i vikt , den får ju alla höra.

Oh vad du är duktig som kan gå ner och bli smal.

Jag önskar att jag med skulle orka vara sådär duktig.

Jaa jag har fått mycket beröm och jag har varit dööö stolt och tänkt.

NU är min kamp över.

Nu ska jag få vara smal resten av livet.

Nej så blev det inte.

Utan det smyger på kilon fast jag inte kan äta fel eller för mycket.

Och det kom ju som jag skrivit om förut att min kropp vill inte..

Min kropp vill ha närhet och kärlek.

Den vill må bra både fysiskt och psykiskt.

Mitt i allt så läser jag då Stinas bok.

När jag läste den så nickade jag så mmmm jag..

Och så kände jag att hennes historia var så lik min på ett sätt.

Det där dåliga samvetet att alltid känna att du är tjock och du är ful.

Så jag bestämde mig för att tatuera in en ring som jag alltid älskat på min arm.

En mullig kvinna ville jag ha..

Jag är inte helt sams än med min tatuering. Den måste få läka och lägga sig.

Den som sitter på min arm är min ring. Precis som min ring ser ut.

Jag tänker sätta mig på ett tåg nu.

Och frågan är vill du åka med mig?

På det här tåget tänkte jag att vi som bestämt oss för att vi duger som vi är.

Vi orkar inte kampa om den där lyckan i den sk perfekta kroppen som vi aldrig hamnar i.

Utan vi äger den här kroppen som är mullig rund och goo eller smal och smärt kanske till och med för smal.

Våra kroppar som öppet rakt och ärligt tycker om sex och njutning.

Vi som törs kasta oss ut utan massor med fördomar.

Utan vi som släpper taget och bara låter allt ske.

Vi som kan ta emot och ge njutning.

En del av oss har svårare andra har lättare men vi vet alla att vi har väldigt sköna orgasmer som kan få våra vackra kroppar att nå till en vulkans utbrott.

Orgasmer som får våra kroppar att må så bra av.

Ska du med?

Jag sitter på tåget och väntar på att du som känner som jag i vilken storlek på kropp du än har.

Utan du känner bara att nu jävlar ska vi leva och må bra av just den vi är.

Under 1,5 år nu har vi levt ett liv som inte varit sig likt alls.

Någon gång i livet ska vi väl se och känna att vi alla duger som vi är.

Vill du göra mig sällskap?

För tåget börjar åka sakta iväg nu…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.