Då bestämde jag mig för att jag inte ska dö.
Söndag den 7 maj..
Gjorde om alla planer och tänkte att jag åker ner till mamma så är jag ledig nästa vecka.
När jag kommer in på boendet frågar jag en del av personalen om det var bra.
Jaa men hon vill inte äta och hon sover.
Jag går till hennes rum och när jag kommer in hör jag hur mamma ligger och stönar och jämrar sig.
Rusar fram till henne mamma mamma hur är det ?
Hon börjar skrika att hon har så ont.
Sedan börjar hon skaka så hela sängen skakar .
Hon skriker nej nej nej jag vill inte nej nej jag vill inte.
Jag ser hur ont hon har och säger att nu ringer vi på larmet du måste få hjälp nu.
Ingen kommer när jag ringer på larmet.
Jag ringer en gång till..
Ingen kommer..
Jag ringer en gång till..
Ingen kommer.
Jag vill ju inte lämna mamma där hon ligger och skriker om hur ont hon har.
Till slut är jag ju tvungen att gå och säga till ni måste komma mamma har så ont.
De stod där i köket och gjorde ingenting. Handlade ju inte om att de var upptagna att det var därför de inte kom.
De kommer in och i mina ögon sett är en av dem väldigt nonchalant : det är väl dags med lite medicin kanske..
Men herre gud säger jag, du ser väl att det inte räcker med alvedon nu.
Det står inget annat i pärmen..
Men för hel….det räcker väl inte det fattar ni väl.
Hon måste få morfin nu, hon skriker ju av smärta.
Och så går hon fram till mamma:
Hej Karin hur är det har du ont ?
Jaaa skriker mamma och så börjar hon skaka igen och skrika att hon vill inte det gör så ont.
Du ska få en alvedon svarar hon.
Vi tar väl ett blodtryck och syresättning på henne oxå dååå.
Där står jag och vad kan jag göra en mera säga att NI MÅSTE GE MAMMA MERA SMÄRTSTILLANDE NU !!
Det står inte i pärmen.
Blodtrycket är lågt men det är ju alltid lågt och syresättningen är bra.
Kan du svälja en tablett Karin ?
Jaa viskar mamma.
Hon får i henne två alvedon och går ut.
Där står jag ensam med en mamma som skakar och skriker ..
Jag vill inte jag vill inte jag vill inte.
Den andra av personalen som höll sig lite i bakgrunden sa innan de gick .
Sådär har jag aldrig sett Karin.
Men jag säger ju det, hon har väldigt ont.
Nu sitter jag och försöker lugna ner min mamma som är 90 år och som skriker av smärta.
Kära Jesus hjälp mig!
Kära Gud hjälp mig ta mig härifrån !
Vad kan jag göra mera än att prata och lugna.
När inte personalen vill lyssna på mig.
Men innan jag hann få ett utbrott kom den som var lite i bakgrunden tillbaka och säger: Jag har ringt sköterska nu så Karin ska få hjälp.
Tack säger jag nu är klockan ca 14. Och jag har varit där en halv timma.
Mamma börjar ropa efter sin pappa. Pappa pappa pappa..
Tiden går det kommer ingen..
Jag får lite kontakt med henne men det minskar nu för varje minut som går.
Ringer min bror och säger jag vet inte hur illa det är men mamma bara skriker av smärta.
Va ? hon som var så pigg härom dagen.
Så var det i fredags, mamma var jätte pigg det piggaste hon varit på hela året.
Jag kommer svarar han så fort jag kommer hem.
Mamma blir sämre och sämre. Hon skakar och skriker hela tiden.
I 3 timmar fick jag sitta vid min mammas sida innan hon fick sin första morfin spruta.
Men innan den sattes in i henne fick jag kämpa och övertala om att de skulle hjälpa henne.
Hon går ju på palliativ vård säger jag om och om igen.
Nej det har inte vi någon anteckning om.
Men va fan är ni helt galna?
Jag har ju suttit med i ett möte om att hon nu är i palliativ vård.
Nej det finns inget om det.
Det slutar med att jour läkaren pratar med mig och jag får ännu en gång förhandla om mammas rätt att få dö utan smärta och ångest.
Till slut säger läkaren att jag ser till att hon får morfin och imorgon blir det en pump.
Nu är klockan 16.30 alltså 3 timmar efter jag kom in i hennes rum.
Samtidigt kom min bror..
Han ser och han reagerar precis som jag gjort.
Klockan 19.30 vaknar hon till igen och nu med ännu högre skrik och rop på hjälp.
Nu åker armarna upp och hon slår i luften samtidigt som hon skriker och skakar jag vill inte.
Det är söndag då finns det ingen sjuksköterska på boendet.
Då var det dags att ringa igen..
Går ju inte på 5 min utan det tar ju upp till en timma ..
Då ökar de dosen och hon somnar om igen.
Till klockan är 22.30 -23.00 då är det nattpersonalen som kommit.
Samma procedur det måste ringas på en sköterska som denna gång var i Malmslätt.
Med andra ord hon kan inte komma snabbt det tar en tid att köra bilen till mamma.
Vi står fyra stycken och kan ingenting göra mer än att vänta och försöka lugna henne.
Jag lovar att det här vill ingen vara med om när det gäller våra föräldrar som ligger inför döden.
Till slut kommer de och sätter in ännu en spruta och nu somnar mamma och sover hela natten.
Innan vi går och lägger oss säger jag till min bror :
Gör det så ont att dö ?
Jag har bestämt mig för att jag ska inte dö.
Jag vägrar ha sådär ont säger jag.
Så nu vet alla jag har tagit ett beslut att jag ska inte dö.
För den smärtan min mamma fick ligga med utan hjälp är fan inte mänskligt.
Måndag 8 maj.
Vi vaknar till och klockan är ca 8 på morgonen.
Vi fick frukost åt den och så säger jag: Jag måste åka hem och hämta kläder och medicin.
Känns som det är nu jag ska åka så jag inte väntar för länge.
Klockan 8.30 åker jag och kommer tillbaka kl 10.
Mamma vaknade till precis innan jag åkte, under tiden har en manlig sköterska kommit in.
Nu börjar ännu en dag med att föra mammas talan att få slippa smärta och ångest.
Nej jag är inte ute efter person angrepp utan mera hur hela systemet fungerar.
Han vet inget för ingen har fört anteckningar, det står inte att jag suttit i möte i journalen om att mamma är inne i en palliativ vård.
4 mars var mötet som jag var med på , läkaren skrev då och lovade mig att inget mera ska göras.
Mer än att se till att ingen smärta eller ångest ska mamma ha.
Förklaringen är att läkaren har skrivit så diffust att en sköterska inte törs ta beslutet att ge mamma morfin pump.
Ännu en gång förhandlar jag med ännu en läkare.
Jag är så frustrerad nu att jag håller på att få ett utbrott.
Mamma skriker och skakar av smärta.
Och får ingen hjälp.
Till slut faller allt på plats och måndag 16.30 får mamma sin pump insatt.
Nu äntligen får hon ro och slipper all smärta så länge man inte rör henne.
Att skriva om allt jag varit med om går inte.
Men det är inte alls trevligt när det kommer in en personal som hurtigt frågar : Hur är det ?
Jaa ?? mamma håller på och dör svarar jag.
NEJ inte ska hon dö heller ..
Och så får jag med kraft vara trevlig och svara så gott det går utan att få ett utbrott.
Ännu en gång måste jag förstå att det brister i informationen och han visste inte om läget.
Men jag som anhörig som står och tar emot allt detta från en vård som ska hjälpa min mamma och det bara strular på grund av dålig organisation och skrivande i journaler.
Det hände så mycket mellan söndag 13.30 och måndag 16.30 som givit mig ett minne jag inte ville ha eller uppleva.
Efter måndag klockan 13.30 ..
Har mamma sovit med öppen mun och vi har funnits vid hennes sida hela tiden.
Vi har inte tordas släppa henne för rädsla att de ska göra henne illa och röra henne bara för att ex flytta hennes fötter.
Varför prata om liggsår när hon ligger inför döden och slipper så mycket smärta bara ingen rör henne ?
Jag vet att hon kan få sår men ….hon håller på och dör.
Det är väl då skitsamma bara hon slipper smärtan anser jag.
Tisdag och onsdag går.
På onsdagen så händer det inget, vi ser ingen förändring.
Inget som tyder på att hon skulle kunna få somna in i lugn och ro.
Vi får nog räkna med att sitta här i några dagar säger vi till varandra.
När klockan närmar sig 22 börjar vi bädda våra bäddar.
Jag på en madrass på golvet min bror i en hemsk turistsäng.
Vi tänder lampan.
Jag tittar på mamma och säger att Nej det är nog något på gång.
Nu är klockan 22.05 ..
Vi får nog inte sova i natt säger jag.
22.10 min bror går på toan och jag drar till en stol och tar hennes hand för första gången sedan jag kom i söndags.
Jag fick röra henne och hålla handen.
Ser att ansiktsfärgen börjar slå om.
Oj hinner jag tänka tänk om brorsan inte hinner komma ut från toan ens.
Men det gör han och nu är klockan 22.15
Vi sitter på varsin sida om sängen vi håller mammas händer och kan smeka henne.
Vi hör på andningen att nu är det nära.
Ansiktet förändras mer och mer.
Andningen blir på ett annat sätt.
Klockan är 22.20 då drar mamma sitt sista andetag.
Det var så fint, lugnt och ett värdigt slut hon fick.
Vi sitter kvar och är bara med henne i 10 min innan vi ringer på klockan och säger att nu är det slut.
Det var så fint och vi är så tacksamma för det slutet vi fick med vår mamma.
Min mamma Karin som varit så starkt engagerad som politiker i framför allt äldrevården.
Hon som kämpat hårt och fört de äldres röst plus alla de som jobbar i vården.
För att alla ska få det så bra de bara kan.
Det känns så tragiskt att hon fick uppleva denna början på hennes slut.
Tänk om all personal visst vad hon gjort och kämpar för dem.
Då skulle de nog tackat istället för alla dessa brister som vi fick uppleva.
Min mamma var politiker och hon var starkt engagerad i PRO.
Hon har varit Ellen Keys föreningens ordförande om jag minns rätt.
Det var hon som fick fart på Unga Örnar på 60 talet i Åtvidaberg.
Det var hon som gick över till Unga Örnar Östergötland.
Det var hon som trodde på allas rätt att få vara den de är,
Det var hon som kämpade mot rasism.
Ja jag kan räkna upp massor som min mamma gjorde i sitt aktiva liv.
Men hon var min mamma oxå.
Min mamma som inte finns längre.
Vi kanske inte hade den där mamma/dotter relationen men hon var min mamma.
Hon har lärt mig mycket som jag fört vidare till mina barn.
Jag är så tacksam mamma för att du såg till att jag fick åka på alla de där lägren jag åkte på ensam.
Du lärde mig att våga ge mig ut på okända marker.
Jag fick uppleva väldigt mycket som inte alla andra fick göra.
Det är så mycket jag är tacksam över.
Du var min mamma och just nu fattas du mig..
Sov gott
Din dotter Maywor.
Tillägg..
Ni som läser min blogg och kände min mamma.
Alla ni som vet vad hon gjort och kämpat för.
Istället för ett beklagande..
Skriv hur du minns min mamma.
Det skulle både hon och jag uppskatta så mycket mera.
/
Maywor