Med tårar av glädje, sorg och starka känslor.
Ta hem alla kartonger som jag hade alla mina kort i blev en resa både från barndomen och till den där dagen 2007 jag lämnade huset.
När jag lämnade huset då började mitt nya liv.
Om jag ställer frågan till dig .
VET du vem du är utan din titel på jobbet, utan hur du är som förälder eller annat som du känner att DEN är jag.
Bara känna att DET här är jag. Utan allt det där som ger dig bekräftan på vem är du?
Där står jag idag och söker vem är JAG…
I min process att finna mig själv så kom nog de här kartongerna hem i rättan tid.
Jag har har funnit min pappas dopbevis, alla kort från mina föräldrars barndom. Jag såg farmors syster som åkte till USA och kom hem i en päls. Men som sedan åkte tillbaka igen. Vad jag inte sedan vet är vad alla heter eller vilka de är. Men en del minns jag ju förstås från berättelser som mina föräldrar berättat om.
Jag har gått igenom kort från min barndom, hittat brev som jag fått av vänner när vi var i tonåren.
En del brev från en barndomsvän som gick bort i cancer för några år sedan. Hon och jag var ganska nära under en period i våra liv. När hon blev sjuk så bodde inte jag kvar i Åtvid och jag var i min process så jag var inte alls närvarande under hennes kamp. Idag finns bara de minnena och breven kvar.
Jag hittade kort från läger jag varit på, det sista 1973 då vi var i Österrike.
Kort på en kompis som jag idag har på facebook, kan hur lätt som helst skriva med och ¨prata¨ minnen som Kommer du ihåg osv..
För några år sedan satt jag på en ute krog med en väninna Vi satt på Sams krog ( den finns inte kvar idag) då kom det fram en kvinna och frågade mig. Heter inte du Maywor ? Jooo sa jag lite svävande känner du igen mig frågade hon. Nej det gör jag inte , minns hur det gick runt i skallen för på den här tiden var det inte så många som visste vem jag var. Och så berättade hon vem hon var och vart vi träffats.
Det var så kul att få kontakt igen efter alla år. Hon och jag på alla läger, vi är lika gamla och jag minns henne som vi alltid hade kul ihop. Våra mammor var engagerade i Unga Örnar, de åkte med från Norrköping och vi från Åtvidaberg så träffades vi. Plus att en annan kvinna här ifrån Norrköping kom fram till mig på krogen. Vi har träffats i flera andra sammanhang, aldrig umgåtts men vi vet vilka vi är.
Det var ett fruktansvärt åskväder för några år sedan och då skrev hon den första kvinnan om hur rädd hon var för åska på facebook. Då svarade jag men du det är väl inte lustigt med det traumat vi varit med om. Kommer du inte ihåg lägret i Lahtis i Finland när vi var 11 år gamla och blixten slog ner och en tjej från England dog ? Det har jag aldrig tänkt på och satt ihop det med min rädsla svarade hon.
Och då var det så här att den andra kvinnan hade läst det vi skrev. När vi sedan sågs på puben så kom hon fram och frågade mig. Var du med när vi var i Finland på läger ? Ja sa jag det var jag. Men det var ju jag med sa hon. Rätt var det är så var vi 3 stycken som hade samma barndoms minnen.
Tillägga är att vi såg inte olyckan men minnet av det åskvädret plus att vi fick reda på olyckan räckte till för oss att få en upplevelse som satte sina spår av rädsla.
Som jag skrivit förut så var jag på många läger i min uppväxt till det där sista 1973.
Och så kom alla album från när min tid med mitt ex som var i 31 år.
Det går inte att sudda ut 31 år av mitt liv.
Jag har bara levt med en man i mitt liv, så när det ska pratas om förhållanden som man haft och en del är i. Och jag nämner mitt liv under 31 år så finns det de som säger Måste du prata om ditt ex hela tiden ? Jag blir så snopen när de där kommentarerna kan komma. Menar ska jag berätta om mina upplevelser så har jag bara en man och vårt förhållande att prata om.
Men det innebär INTE att jag inte kommit över honom. Har ni tänkt på hur andra kan tolka när man ska berätta om en situation som de som lyssnar tolkar in på ett helt annat sätt mot vad jag menar i min berättelser.
Jag har bara haft ett förhållande i mitt liv så här långt. Det finns mycket i de 31 åren som varit fulla med kärlek skratt och glädje. Det där tråkiga och det som är känsligt det finns det med. Men jag föredrar att minnas det trevliga men visst kommer det jobbiga fram ibland oxå. Men det är inget som styr mitt liv.
Och såren sitter i mig och min åsikt är att de såren ska jag själv läka utan bitterhet och hat.
Det har jag lyckats med idag 16 år senare är vi vänner och vi funkar bra ihop när vi ses hos våra barn.
Pratade med min yngsta son och sa att jag gråtit mycket när jag hållit på med minnen. Hans svar blev klart mamma att du gör. Det är ju minnen och de kan man både skratta och gråta av.
Det var helt i rättan tid som sagt att jag fick hem mina minnen.
Idag är min spargris uppe i bokhyllan med kanske 1 , 5 och 10 öringar och några kronor. Minns ni våra spargrisar som inte hade det där hålet på magen för att hälla ut pengarna ? Min gris har inget hål utan jag stod där med en matkniv och fick ut mina sparade pengar på det sättet istället.
Har du oxå tömt dina spargris med en matkniv ?
Min lilla porslins flicka och katt som jag fick när jag var en liten tjej står oxå nu i min bokhylla.
Minnen är på så många olika sätt och jag har en förmåga att de som betytt mycket för mig. Det jag fått från dem de sparar jag.
Min kära moster , du som finns men inte finns kvar. Du som är helt borta i din sjuka hjärna med den där hemska sjukdomen alzheimers. Dig som jag saknar så mycket i den processen jag är i. Du som alltid stått mig nära men mera nära efter 2007. Du har alltid varit den som jag kunnat prata allt med om.
Jag har gråtit av saknad efter dig.
Jag fick ihop allt bra och allt känns som jag räddade det i sista sekund, för mkt var förstört av fukt.
Plus att jodå en råtta hade allt bott i en låda men inte ätit på något som var i den kartongen. Tack för det råttan , din skit låg kvar i hörnet.
Jo och så den där tiden i Metalls fack som jag var invald i huvudstyrelsen som suppleant .
Alla pärmar från KOM- projektet , de åkte nu iväg till returpunkten.
Det var oxå en tid i mitt liv som var stort plus vilket jobb jag gjorde.
Så här höll det på i två dagar.
Minnen som svängde hit och dit från 60 till 70 talet. Från 80 till 20 tusen talet.
Idag har jag alla minnen hos mig igen.
Nu är det bara att se framåt hitta hon den där som jag aldrig lärt mig känna.
Inte bara hon som är allt det där med titlar och mamma och farmor.
Nej jag är på väg att lära känna mig.
Att sätta mig i första hand.
Jag ställde just den där frågan igår Vet du vem du är om du inte är din titel ?
Nej det vet jag inte svarade hen.
Imorgon drar jag ut på äventyr med två kvinnor jag inte alls känner, vi ska åka på en kryssning.
Hoppas att det blir flera ringar på vattnet och att jag får nya resevänner.
Nu går jag mot min sista månad med den här bloggen.
Jag eftersträvar att bli , hur ska jag säga ? anonym ?
Inte hon den där lustkonsulten ..
Utan nu ska nya vänner lära känna mig ..
Jag har ingen sk titel kvar mer än.
Maywor ..
