Det bara tog slut..

All kraft och energi försvann igår.

Att leva i den pressen som vi gjort jag och min bror det har tagit på alla krafter.

Igår åkte jag ner igen till Linköping för att besöka mamma och träffa läkare.

När jag vaknade så hade det snöat, alla som känner mig vet att jag inte tycker om att köra bil när det finns risk för halka. Igår med den stressen och pressen i kroppen kände jag att nej jag åker pendeln ner.

Samtalet jag hade fått dagen innan kändes som att nu ska vi diskutera slutet för mamma.

Det kändes så viktigt att få träffa läkaren. Men jag visste inte tiden som hon skulle komma till boendet.

När jag åker kollektivt tar det hela 1,5 timmar enkel resa, tar jag bilen tar det ca 35-40 min att ta mig till mamma. Det är ju inte så att jag jublar till att det tar 3 timmar tur och retur men igår kändes det ok.

När jag kom visste jag inte alls hur mammas situation var, så när jag svänger in mot sängen där hon ligger så är hon vaken.

Hej mamma säger jag men hej säger hon och då förstår jag att idag hon med. Mamma har inte demens men hjärnan kan spöka av mediciner och syrebrist.

Jag sätter mig och äter min medtagna macka och te . Vi pratar lite fram och tillbaka, jag hinner vara där ca 15 min så kom läkaren.

Det samtalet hade jag och läkaren i ett annat rum.

Egentligen var det inget nytt som kom fram, mer än att hon skrev in hur mammas vård ska gå till.

Just nu är det inte en brytpunkt för att sluta med mediciner, hon ska vårdas och alla ska se till att hon får det så bra och lugnt som möjligt.

Jag har inga svårigheter att prata om att livet kommer ta slut. Jag hoppas att när det är min tur att allt ska ske så som det sker nu med mamma.

Ingen kamp som inte leder till något, det är slut helt enkelt. Då är det bara att se till att det blir ett bra slut.

Den 27 februari för 10 år sedan gick min pappa bort. Vi hade öppna raka samtal även med honom och vården. Och det är det enda språket jag förstår mig på, rakt och öppet inte diffust då hänger inte jag med.

Den här läkaren var lik mig så vårt samtal blev ett bra samtal.

Jag var hos mamma 3,5 timma när jag åker hem är det som all energi går ur mig.

Jag vart helt mentalt slut kroppen var så trött hjärnan hängde inte med.

Står och gäspar och vill bara hem och då är 1,5 timma lång tid innan jag är hemma. Men samtidigt var det skönt att inte köra bil när jag blev så slut.

När jag kommer hem sätter jag mig och tar ett mellanmål och sedan slocknar jag.

Vaknar och känner att jag har fått en vaknare hjärna och kroppen inte alls så slut.

Sätter mig och börjar gå igenom dagen som varit, samtalet jag haft.

Då känner jag att så här kan jag inte leva längre i denna press. Nu är det lugnare med mamma, hon kommer inte att hamna på sjukhus mera OM det inte är så att hon bryter sig eller dylikt. Utan hon kommer att vara trygg på sitt boende det kommer inte bli flera uttryckningar till sjukhuset. Det går inte att stänga av livet och känna varje dag att nu måste jag vara beredd på att sticka iväg. Telefonen är på dygnet runt, hjärnan är hela tiden på att det kan ringa och då måste jag åka iväg.

Det skriker hela tiden i mig ¨jag måste vara beredd att åka¨ …..

Så igår kände jag att nej det här funkar inte längre.

Efter samtal med min bror så kommer vi överens om att den här helgen kommer inte mamma att dö. Och det kan ta lång tid och det kan gå fort nu.

Just nu är det inte dags helt enkelt det har stabiliserat sig.

Hade jag arbetet så hade jag inte kunnat vara påkopplad så här 24/7 . För 10 år sedan så arbetade jag när pappa gick sin sista resa. Då var jag ju tvungen att jobba och ha hjärnan på mitt arbete.

Nu 10 år efter så är det mycket mera press eftersom jag inte jobbar. Jag har tiden och jag kan åka iväg och jag tar de flesta samtal bara för att jag har den tiden.

Men igår gick jag i bitar min ork tog bara slut.

Just det här att jag har mera tid mot de som jobbar så blir det ju så att det är jag som finns mera tillhands.

När jag inte jobbar så tar ju jag den rollen. Vilket kan bli fel oxå för mig jag får ett ansvar och sedan ska jag förmedla till alla andra som vill veta hur läget är.

Faktiskt så var det skönt igår att jag till slut kom fram till.

Nej nu måste du börja leva igen Majsan.

Mamma har funnits med hela tiden, magen som utredds, jag som går igenom en förändring.

Jag andas och säger till mig själv. Du behöver inte sitta hemma och bara vänta. Jag har varit bortbjuden i ett par månader till en ¨tjejfest¨ 25 februari som jag tackar nej till. Jag skriver och frågar om jag får ändra mig och komma. Det fick jag så jag ska ut och ha kul imorgon.

Idag ska jag bara ta hand om mig själv. Bara det här att sitta och skriva är något som jag kopplar av ihop med. Jag har inga måsten idag mer än att bara andas och vara här och nu.

Det som sker det sker nu.

Och mitt liv kan inte jag pausa mera.

Visst är det tungt när någon ska dö men min situation är ju inte traumatiskt som det är för de som mister någon som är ung eller som har svåra sjukdomar.

Min situation tar ¨bara¨ energi och stress. Och det är inte alls att förkasta det är bara jag själv som måste inse att jag kan inte finnas till hands hela tiden.

Det är ingen som ställer kravet på mig utan det gör jag själv. Ingen som säger att kan du ? Utan det är jag som säger jag kan ta det.

Så det där med terapi har gjort nytta. Nu kan jag inte göra mera och nu ska jag ta hand om mig själv oxå.

Jag har landat och insett att jag kan inte vända ut och in på mig själv hela tiden.

/ Maywor