När livet går mot sitt slut.

Jag är nära anhörig.

Februari för 10 år sedan var jag i samma situation då var det min pappas liv som gick mot sitt slut.

Han somnade in den 27 februari 2013.

Nu är det mamma som gått in i palliativ vård.

I fredags åkte jag ner till Linköping och då kom mamma tillbaka från sjukuset.

Då var hon förvirrad, men det första hon sa när de kom med henne var att det var så skönt nu är jag hemma igen.

Det är ju jätte skönt att hon känner sig hemma nu på boendet. Att hon känner den tryggheten det är ju något som jag känner som lugnande.

Redan där och då pratade igen med personalen om vår åsikt om mammas vård.

Låt henne vara nu låt hennes sista tid bli lugn, framför allt ingen smärta och ingen oro ska hon vara i.

Att vi är så överens vi nära anhöriga och att vi vet att mamma känner det så oxå. Håll inte på när det inte räcker till. Den delen har jag märkt på personalen att de helt slappnar av och deras axlar åker ner direkt. Jag ser hur deras ansikte förändras och de blir lugna av just orden, Vi är helt överens det finns inget annat för oss.

Jag förstår att den delen är känslig och att det finns de anhöriga som vill man ska jobba för att en överlevnad ska ske in i det sista. Mot alla odds.

Den veckan som gått känns som det enda jag gjort är att kämpat för att min mamma ska få gå ett stilla möte med slutet. Jag har haft mycket bestämda åsikter till alla jag pratat med. Låt henne vara nu och låt henne gå mot sitt slut. Det är av omtanke och kärlek till min mamma.

I fredags när jag tog emot mamma visste jag inte då det jag vet idag.

Hon var som sagt förvirrad men hon visste vem jag var. Min mamma är ju fd politiker och hennes sista tid i fullmäktige så var hon starkt engagerad i äldreomsorgen. Hon frågade flera gånger om beslutet var fattat som hon lagt in om.

Jaa tänkte jag, tänk om mammas hjärna kunde få vara i den rollen hon älskade att vara i. En sosse politiker som kämpar för äldreomsorgen.

När jag lämnade henne på fredagen så var läget lugnt hon andades bra även om hon var förvirrad så var det ett lugnt läge.

Jag åker till min väninna och vi har en sådan där mjukis klädd fredag. Vi åt gott drack ett halvt glas vin var. La oss skapligt och allt kändes lugnt läge, igen.

Vi pratade mycket om det där att känna en glädje istället för allt det där mörka vi läser och följer om i medier.

Vi bestämde oss för att checka av det där ¨lilla¨ som faktiskt kan vara en stor glädje som får livet att kännas ljusare i den mörka tiden.

På lördagen då åkte vi ut till gårdsbutiken Brunneby musteri som även har en restaurang.

Jag hann gå in ca 3 meter in i butiken så kom det första samtalet från äldreboendet. Då gick autopiloten på igen i hjärnan om mamma. Jag tar emot infon och ringer min bror en stund senare, men han hade redan fått den infon. Ok men då är det inte så mycket att oroa sig för bestämde jag mig för.

Vi går upp en trappa till restaurangen för att äta. Bestämde oss för att ta in en fisksoppa med saffran. Och den var så god, vi kände en enorm glädje bara av den om hur god den var.

Tillbaka till Brunneby det måste jag, verkligen ett ställe jag rekommenderar till att besöka.

Vi åker till IKEA och jag köper på mig ljus, jag kunde inte handla mer än att jag får ner det i min resväska. Eftersom jag har väldigt svårt för att bära. Resväskan var full när jag vände hem med pendeln tidig lördags kväll. Med en stor glädje i mig. Det blev en så trevlig kväll och dag med min väninna. Lugnt och skönt, vi är ju varandra väldigt nära just hon och jag. Vi har hängt ihop i 36 år och varit varandra väldigt nära de sista 16 åren i sorg och glädje.

Kommer hem äter lite sen ringer telefonen.

De har nu beslutat att mamma går in i palliativ vård, jag bara hann hem till Norrköping från Linköping när jag fick beskedet.

Vi vet att hon blivit sämre, beslutar att hur som hur så åker jag till henne på söndags morgonen.

Men den lördags kvällen var tuff, jag meddelande barn och mammas bröder vad som nu är på gång.

Kunde inte koncentrera mig på tv:n utan det blev musik och jag hittade gamla kort jag satt och tittade på.

Jag grät och känslor som far fram och tillbaka i mig.

Lustigt nog så fick jag sova den natten och kom iväg skapligt så jag var hos mamma till 9.30.

Visste inte alls vad jag skulle möta.

Men det var en helt annan mamma mot i fredags.

Nu är hon med igen, inget förvirrad. Hon är liggande och så kommer det att vara.

Jag tillbringar 5,5 timmar vid hennes säng, hon är vaken ibland och sover ibland. Jag kunde berätta historier som vi skrattade åt. Och så somnade hon om igen, visst sov hon den största tiden jag var där.

Idag vet vi vad vi går tillmötes, även mamma förstår det hela.

Jag då som nära anhörig..

Kan bli lite sådär osäker vad kan jag göra och inte göra ? Vi är inte där än att vak har inträtt, det samtalet har inte kommit än. Hur fort det går dit vet ingen. Jag som har flera planer den här veckan. Då kan jag bli så osäker ska jag genomföra dem eller måste jag låsa mitt liv helt till mamma.

Jag vet att det är bara jag som kan bestämma vad och hur. Men ibland vill jag bolla med någon annan och den här gången var det min bror jag behövde för att ta mitt beslut om den här veckan som jag har dagar inbokade.

Det hela kommer att ske det är det ända vi vet.

Jag ska åka iväg imorgon med mina 3 äldsta barnbarn på äventyr, och jag tror att det kommer jag att behöva mitt i all den här röran. Den energin och glädjen som de ger mig kommer få mig att jag kan koppla bort mamma och bara njuta av de jag älskar som mest.

Den här veckan kommer jag att åka till mamma först och främst på torsdag igen.

Samtidigt som jag vet att det där samtalet kan komma, nu sätter vi oss på vak så nu ska ni nog komma.

Till slut kom jag fram till igår efter alla röriga tankar. Beslut att jag får inte gå in i dåligt samvete att jag inte är där eller där. Utan nu är jag här och bara för att jag inte jobbar så kan inte jag klona mig och vara med hela tiden. Även jag har ett liv som är fyllt av annat än arbete och det är ju viktigt för mig.

Varför ska egentligen jag behöva tänka att det jag är inbokad på inte är lika viktigt som den som arbetar ?

Men jag har oxå fått höra många gånger, du som inte jobbar du kan väl fixa det här eller göra det här. Eftersom jag jobbar och inte har samma tid som du har.

Men jag har ju oxå ett liv även om jag inte arbetar jag fyller mina dagar med annat.

Plus att det finns ju en anledning till att jag inte arbetar, jag är inte helt frisk eller som jag hellre säger. Jag har mina begränsningar i livet. Annars skulle ju jag med arbeta och inte ha samma tid som alla andra som gör det har.

Det kan vara rörigt ibland för mig innan jag tar mina beslut. Finns säkert de som blir irriterade på mig, men så här funkar jag och jag jobbar på det hela. Jag jobbar med att inte få ångest att finnas alltid till för andra. Utan min tid och mitt liv är oxå en viktig del.

Så imorgon ska jag iväg som sagt på äventyr med mina 3 stora barnbarn.

Vad jag däremot inte vill just nu det är att gå ut eller gå bort och dricka alkohol och festa loss.

Den delen av livet den finns kvar när den här delen av livet är slut.

För så lever jag idag jag måste kunna sätta mig i bilen och köra ner till Linköping när det är dags .

Även om livet är rörigt så väljer jag att fortsätta jaga den där glädjen och skratten som jag saknar.

/ Maywor