Men oj så trött och sliten jag känner mig idag.
Idag har jag genom gått min livs första koloskopi. Och det där att vara fastande och sedan tömma alla tarmar är ingen hit för mig och min kropp. Jag klarar inte att vara utan mat och bara leva på drycker. Inte ens bara ett dygn jag går ner mig totalt och blir helt orkeslös.
För min del så har det blivit så efter min gastric bypass. Jag måste ha mat och äta ca var 3-4 timma. Jag blir väldigt påverkad av att inte äta fast föda.
Igår 15.30 då satte kroppen igång av sig själv att tömma och klockan 19 när jag tog min lavemang påse. Sedan har jag fan i mig bott på toan.
Imorse klockan 5 ringde väckarklockan, då var det dags att tömma det sista som fanns kvar i min mage. Det där med sömn har det blivit lite sämre med den här veckan.
Precis innan jag skulle ta mig till spånkan så fick jag rusa igen och klart då är jag inte kartig när jag vet att jag ska gå ca 200 meter som jag har till spånkan. Själva restiden ner till stan är 10 min. När jag kliver av så går jag bara över gatan och där bor min magläkare. Det är smidigt och mycket billigare för mig att åka kollektiv ner till stan än att ta bilen. Ibland vet jag inte hur jag tänker, och när jag väl kommer på hur jag kan åka billigare på östgöta trafiken efter sådär några år, då blir jag sååå lycklig.
Inte haft en tanke på att köpa 24 timmars när jag vet att jag ska åka två dagar på raken. Så 42 kronor kostade att åka två dagar på raken. Jag brukar köpa en enkel varje gång jag åker. Så nu slår jag mig själv på axeln och säger nu har du sparat in 42 kronor, Bra jobbat Majsan !
Alla bäckar små såå..
Nu har jag genomgått att svälja kameran och att få upp den i andra änden. De här undersökningarna har jag varit väldig rädd att behöva genomgå. Men nu när läget blev som det blev. Så har jag haft mera i mig att nu gör du det här och ser efter om det är något fel som ställer till det med min mage. Det har gått jättebra och jag haft med mig min väninna hela tiden som även jobbar där. Det har oxå varit väldigt intressant att se min väninna i hennes yrkesroll. Vilken klippa och hon är på helt rätt ställe och jobbar. Bara det är ju har varit en stor trygghet för mig.
Vad blev resultatet då ?
Ja jag har tarmfickor och det visste jag ju om. Vad som är många eller inte det kvittar, jag har flera stycken. Och så tog de bort en polyp som de ska skicka iväg och kolla. Sedan har de tagit massor av prover på både tarmar och magsäck. Så här långt ser allt bra ut.
Jag har det ju lite rörigt i mitt liv så det är helt klart att även det påverkar min mage. Men en sak i taget nu, det som jag bara vill är att mina magattacker med kraftig diarré ska lugna ner sig så jag kan börja leva lite mer normalt igen. Med den psykiska delen om jag ska iväg så har jag börjat att meditera och lugna ner allt. Alla sätt är bra utom de dåliga.
Och mamma vet jag inte hur det är idag, ska ringa vid 16 för att få reda på hur läget är.
Min tanke är att åka ner till Linköping så jag kan besöka henne fre-lördag. Sen är det kalas och annat i några dagar. Hur som hur så har jag kommit fram till att det går inte att stänga av hela livet, när jag befinner mig i den här situationen med mamma. Det tar slut den dagen det gör det. Huvudsaken för mig är att hon inte har ont och finns i ångest. Sedan kan jag iaf undra lite över hur länge man ska hålla på att kämpa med en människa som är över 90 år. Som framför allt inte mår bra skillnad är ju om hon är pigg och med. Men nu är det här ett helvete för både henne och oss. Det är ju så vården är i Sverige och kan även vara känsligt att ta upp och säga att nu räcker det släpp henne. Men vem vet hon kanske har blivit pigg från i tisdags och mera med igen. En dag i taget även där. Det vet alla som varit i min situation det kan ta timmar, dagar, månader eller år.
Igår var jag på min terapi.. Ja det är mycket nu..
Först var jag på yoga jag går på en mycket lätt yoga som är mycket snäll mot mig
Sedan var jag iväg på terapin, det är det bästa jag gjort att börja där. Det är så mycket som man inte förstår om sig själv. Jag börjar mer och mer känna den där Maywor..
Hon är ganska trevlig tycker jag. Men hon är väldigt osäker i sig själv. Vilka murar hon byggt upp av livet. Mmmm jag har lite att jobba med, jag får bra verktyg oxå som läker det som ska läkas.
När jag kom hem idag från stan så satte jag på tv:n och snubblade in på Wahlgrens värld. Brukar inte se på den serien men så blev det idag. Pernilla beskrev så tydligt sina känslor och rädsla i hennes förhållande. Hennes man är ju väldigt uppvaktande och ser henne. För henne var det svårt att ta emot det.
Men för min del så jag helt tvärtom jag kan inte släppa ner muren förrän jag får höra orden : Jag tycker om dig. Jag har en väldigt stor distans idag i mig, efter alla svek jag fått gå igenom. Och det är något vi nu ska jobba vidare med mig. Hur ska jag lära mig att lita på en annan människa ? Framför allt varför måste jag känna de trygga orden ? Jag tycker om dig..
För min del så har jag bara träffat på män som tyckt att det funnits någon annan kvinna som varit bättre mot mig. Nu är det ju så länge sedan jag dejtade förutom den där sista då. Han som jag så gärna hade vilja lära känna mera. Men hans känslor var hos en annan kvinna.
Ni vet när någon säger: Du är så fin och trevlig att umgås med. Vilka trevliga samtal vi hade..MEN…
Det är då jag vet att nu är klockan slagen igen.
Nu ska jag lära mig att riva mina murar och min distans jag har. Den där skyddsmuren som säger : Akta dig så du inte blir sårad igen.
Ohh den kommer att bli svår att riva. Men jag kämpar på för att komma dit jag vill i livet.
Ett bättre mående helt enkelt.
Jag är på så god väg jag bara kan. Mitt i allt omkring mig så mår jag bra på ett sätt men är påverkad på ett annat sätt av livet.
Visst är det lite rörigt , men när fan var livet på en rak väg ?
Undrar en sliten Majsan idag.
Imorgon är en annan dag och då ska kroppen kommit i balans igen.
Inga svar