Det var att inte få vara med i gemenskapen.
Igår när jag satt och väntade på att tiden skulle gå så lyssnade jag på en ljudbok.
Jon Henrik Fjällgren Månbarn.
Han berättar i boken om hur både barn och vuxna var elaka och mobbade honom från det han var barn till vuxen ålder och den pågår ännu i hans liv.
Det var så gripande att läsa om Jon Henriks liv. Om det där hur elaka människor är mot varandra och mera mot en del. Bara för att han som var liten och mörk och inte född same.
HUR kan vuxna människor bete sig som svin mot ett barn ? Då är det ju inte lustigt att barnen beter sig illa mot andra barn.
Hans jakt efter att få vara med i gemenskapen var så gripande att läsa om. Jag kände igen mig från min tid på min skolgård.
Nu var inte jag så misshandlad men jag anser inte att man ska jämföra utan alla har vi en egen historia.
Och jag minns min och han minns sin.
Så du förstår att jag inte stödjer de där käcka orden när någon inte mår bra att det alltid finns de som har det värre än mig/dig..Det är den mest hemska kommentar jag vet. För hen kanske det är väldigt svårt och det kommer alltid finnas de som har det värre än mig/dig.
Men just den här mobbningen i skolan som så många barn måste gå igenom, den är INTE ok.
Jag själv minns den där dagen när flera killar i min klass slår mig och skriker att jag är tjock och ful.
Tänk att den där dagen som borde varit runt 1970 kan inte jag glömma. Jag minns precis vilka det var, jag minns precis vad de skrek och skrattade och slog samtidigt. Jag minns oxå blåmärkena jag hade på armarna och minns hur jag la febertermometern på elementet och lät det gå upp till sådär 38 grader. För det visste jag ju att då var man sjuk och inte behövde gå till skolan.
Men jag minns oxå att när jag kom tillbaka till skolan att min mamma hade ringt min lärare ( som inte jag visste om) och vi hade ett stort möte i klassen. Inte om mig utan mera om mobbning. Slagen blev det nog inga flera men det där att inte få vara med eller bli vald sitter nog mera i mig.
Ni vet när vi skulle spela brännboll och där var jag en bra spelare. Kunde slå bollen hårt som fan och så många gånger varvade jag. Men det räckte inte, utan ingen ville ha mig i laget. Och jag minns orden så väl där jag stod sist kvar och ingen ville ha mig i laget för jag var tjock och ful. ¨Vi får väl ta henne då¨ …
Tänk att än idag så sitter mina minnen så hårt i mig.
Och då tänker jag på Jon Henrik , vart han än var så var det ingen som ville ha honom. Förutom hans mamma och pappa.
Just det där med ex samer som inte kan hålla sams utan det är krig mellan dem och elakheter. Mobbing och utfrysning. Det handlar inte bara om samer utan det handlar nog om alla i samhället.
Istället för att hålla ihop så blir det elakheter mot de som inte är som ¨jag¨ …
Jag har så väldigt svårt att förstå en del människors syn på andra människor. Jag har säkert jag med fördomar i mig. Men jag hoppar aldrig på andra människor jag skriker inte efter andra människor. Jag slår inte andra människor. Jag har fruktansvärt svårt för rasism.
Men hur förändrar man det hela ?
Jag menar det finns många som pratar öppet om sin mobbning från skolan. Hur många har inte skrivit böcker om sin mobbning. Hur många har inte tagit livet av sig i unga år på grund av mobbning och utanförskapet.
Det är nog den där psykiska mobbningen som tar värst. I alla fall för mig, det är väldigt lätt för mig att falla tillbaka Maywor 7-12 år som aldrig fick vara med. Jag hade mina vänner i den andra klassen. Inte i min klass och det berodde på att på den här tiden skrivs man in i skolan. Och min bästis och jag satt bakom varandra och vi kunde inta vara tysta och lyssna. Vi fnittrade och tyckte det var så spännande att få börja skolan. Men de som skrev in oss, tyckte nog att de där två tjejerna ska vi dela på för de pratar för mycket.
Därför hamnade inte vi samma klass..
Min bästis har många gånger försvarat och skyddat mig i småskolan. Hon är halva mig men hon var alltid mycket tuffare och mera orädd mot mig.
Tänk att vi än idag har kontakt även om vi inte umgås alls så ofta. Vi ska ses på söndag faktiskt..
Min fröken från 1-3 hon tyckte väldigt illa om mig. Hon mobbade mig men då var det lite lugnare med barnen i lågstadiet för min storebror gick ju i samma skola och då vågade de inte slå mig. Men när han började högstadiet då tordes de slå och vara elaka.
Och den där jävla fröken hon banade nog vägen för mobbning mot mig.
Det handlar inte bara om att barn är elaka det kan även lärare vara mot en elev de inte tycker om.
Varför tyckte hon inte om mig ?
Nej jag var som sagt var lång och tjock och hon var liten eller hon var väldigt kort och det hade nog hon fått lida av en gång i tiden.
Jag minns speciellt när vi skulle ner till syster Siv och väga och mäta oss. Då fick vi en lapp med oss hem där det stod hur långa vi var och hur mycket vi vägde. Jag minns min panik för alla jämförde sig ju och jag vägde alltid mest.
Jag grät och bönade och bad mamma att ringa och säga att jag skulle slippa den där jävla lappen. Det gjorde mamma och fröken var så snäll och trevlig mot mamma så hon trodde nog aldrig helt på mig hur elak den där fröken var när inte mamma var i närheten.
När vi skulle gå till syster Siv säger fröken: Nu ska vi gå till syster Siv och väga och mäta oss och ALLA kommer få en lapp med sig hem till sina föräldrar men inte Maywor hon vill inte visa hur mycket hon väger.
Bäddat för vad ?
Än idag vill jag inte tala om hur mycket jag väger. Jag hatar att säga min vikt. Och om någon frågar säger jag oftast på tok för mycket. För jag har en kropp som är tung och väger mycket mera än vad många tror. Jag ber alltid om ursäkt för min vikt än idag när jag är på någon undersökning.
Tack för den fröken !!
Läser/lyssnar jag om mobbning så känner jag så mycket igen mig om mångt och mycket.
Jag känner precis som Jon Henrik skriver om att utanförskapet tär sönder. Och det är den som sätter sig i det mentala.
Det sitter än idag kvar i mig det som skedde på Långbrotts skolans skolgård från 1967- 1973.
När jag började högstadiet det var då jag blev den där ¨tuffa bruden¨ , trodde jag iaf..
Men det är en annan historia om mig. Och jag har aldrig umgåtts med mina klasskamrater från det jag började i högstadiet.
Mina vänner gick antingen i andra klassen eller så var de äldre än mig.
Och när jag började 7: an då var jag ihop med skolans buse ..( ler )
Ingen vågade döpa mig som de kunde göra med många andra.
Nej Maywor är ju Peters tjej henne rör ingen..
Jag kom undan det där att döpa varandra med att tvinga ner huvudet i toan och spola..
Ibland har man tur i livet säger jag skrattande..
Frågan är bara hur kan vi förändra att barn inte ska mobbas i skolan.
Jag anser att den stora förändringen sker hemma , vid ex matbordet. Vad pratar de vuxna om ?
Vilka åsikter har de vuxna ? Pratar föräldrar om vad som är rätt och fel ?
Framför allt lär föräldrar ut idag att vi alla är bara människor som pisser och skiter som jag lärde mina ungar.
Min uppmaning till dem var alltid.
Glöm inte att vi pisser och skiter hela högan. Till och med kungen ..
/ Maywor
Inga svar