Varje dag är ju inte livet sådär kul.

Igår var det en skitdag..

Det är så tråkigt att bara vara med mig själv hela tiden. Just nu är det ju lite svårt att ta mig ut och gå långa promenader. När den delen fungerar så blir livet så mycket bättre. Jag mår väl inte dåligt i mitt sällskap mera känner mig så ensam. För mig är det inte helt samma sak, jag är inte deppad utan jag blir mera uttråkad. Jag med vill ha …tänker jag då. Och så kommer jag på att men nu har inte du det. Nej det vet jag nog faan. Och så kommer det lite mörka tankar som till slut skingras och blir de ljusa igen.

Helt naturligt och helt mänskligt att känna både det ljusa och mörka. Annars är jag ju ingen människa utan en robot. Och jag är en kvinna full med härliga känslor. Och jag är öppen med att det kan vara väldigt tråkigt att leva bara med mig själv 24/7 ..

Och de här dagarna när det mörka tar över det är oftast när jag varit borta dagen innan.

Tycker ändå att jag varit väldans uppåt med tanke på i vilken sits jag lever i just nu.

En mamma som ligger på sjukhus och det är så rörigt att vara anhörig. Första dagen så fick vi beskedet att tar vi bort syrgasen då dör hon. Andra dagen då fick vi beskedet att hon har covid, igen. Vilket innebär att vi inte kan besöka henne. Tredje dagen fick hon urinvägsinflammation då kan man bli förvirrad och inte veta vart man är. Och så går det någon dag till och då ska de operera in en pacemaker.

Ehh va ?

I all denna röra så har vi kommit överens om att det är min bror som är kontakten. Det räcker att en av oss ringer och frågar hur det är. Men det jag reagerar på är att om att de tar beslut utan att ta kontakt med oss barn. Från den ena dagen till den andra så flyttar de mamma till en ny avdelning för att de ska operera henne. Så när min bror ringer då är vår mamma flyttad till en ny avdelning och att de ska operera in en pacemaker..

Och där går jag upp stenhårt i taket. Men jag har frågat flera stycken om hur det går till när man ligger på sjukhus. Nej de ringer inte och informerar anhöriga sina beslut om vad de har för planer eller för diagnoser. För mig något helt galet. Då tänker jag om mig själv oxå, händer det mig något då ringer ingen till mina barn och berättar att jag ligger på sjukhus. De ringer bara om jag dör, hoppas jag i alla fall. Jo det måste de ju göra de vill ju inte jag ska ligga där i kylrummet.

Jag lever ju med att ingen ringer till mig med flera dagars mellanrum. Händer det mig något så kan jag ju bli liggande och då hoppas jag att jag dör istället för att hamna i ett kollo. Det är vårt dilemma vi som bor och lever med oss själva. Framför allt vi som inte har ett jobb att gå till. Vi blir automatiskt inte lika fort saknade om vi inte dyker upp kl 7 dagen efter.

Och tillbaka till mamma henne har jag ingen aning om hur hennes framtid ser ut. Så lever många med mig med våra anhöriga.

Och så denna mage som inte vill bli bra. Självklart så påverkar den pressen om mamma den oxå. Magen är ju den som först reagerar när något sker i min kropp. Men, det räcker inte det är något mera jag har och det ska jag förhoppningsvis få svar på nu.

Och ändå mitt i allt så håller jag mitt sk humör uppåt och känner en positivitet i mig. Självklart ihop med en oro oxå men den oron har inte tagit över mig.

Nej jag är så tacksam för allt som sker i min kropp nu. Den här fysiska hälsan som läker snabbt att jag knappt hinner med. Alla som lever i smärta förstår när jag säger att den där udden ni vet när det gör så ont att vi bara vill skrika. Den är borta hos mig, nu är det bara lite normal smärta som rör sig i kroppen. Och jag tror faktiskt att mina fysiska smärtor kommer att försvinna ännu mera innan jag kommer dit jag vill nå. Till ett rörigare liv, där jag kan gå smärtfritt ute i skogen och bara andas in luften som ger mig så mycket energi i hela kroppen.

Igår så tittade jag självklart på programmet som många talar om med affekt Hotell Romantik. Varför mår så många dåligt av att se 65+ ha roligt och att de öppet kan prata om att få njuta av sex och glädje.?

Jag har skrivit så mycket om de äldres sexuella njutning att jag känner att nu kan jag sluta skriva och låta resten ta över..Nej jag menar inte att jag var först ha ha ha nej så knäpp är jag inte. Utan mera jag har bestämt mig nu..

Min blogg kvinnorslust.se kommer gå i graven i juni. Och då kan jag skriva om mig och mitt liv om hur det är att leva med sig själv.

Jag som är en extrovert person.

Jag som är så nyfiken på kroppen och själen ihop med en man.

Jag som bara skriker efter att få ha roligt i livet.

Varför inte avsluta denna blogg efter 10 år med mitt liv ?

Plus att allt jag skriver det försvinner när de tar bort min domän. Det är en trygghet jag har.

Den dagen jag lägger ner bloggen den dagen finns det inte några spår kvar av allt jag skrivit.

Så varför inte avsluta med att jag delar med mig om vad som sker i kroppen och själen när jag läker och förstår vad och varför jag är som jag är.

Så nog fan kan livet kännas bra och må bra fast det ibland går i moll och mörker.

Men på grund av det mörka så blir det lättare att se det ljusa som livet faktiskt har att ge mig.

/ Maywor