Känner igen mig i Irma ..

Serien om Marko och Irma får mig att gå bakåt i tiden..

När jag lämnade Åtvidaberg den 1 augusti 2007 så var det med en stor lättnad. Men..Hade jag haft en liten aning om vad jag körde emot den där dagen. Undrar om jag hade panik bromsat och vänt tillbaka, nej det hade jag inte. Men jag hade gjort allt på ett annat sätt mot vad jag gjorde.

Nej jag är inte efterklok, men jag hade inte en aning om vad det innebär att renovera.

Men det vet jag idag och mycket fick jag lära mig på resans väg.

Idag när jag tittade på Marko och Irma så kände jag igen mig så mycket i hennes ångest.

Alla dessa val och beslut som både hon och jag var tvungen att ta.

När jag såg henne kände jag så starkt hur jag kände det i augusti 2007.

Det är nästan så jag har trauma över hur jag levde de första månaderna i Norrköping.

Jag minns hur allt bara slets ner och det nya skulle in.

Jag som mådde så dåligt innan började må allt annat än bättre.

Bodde i en byggnation en lång tid.

Det fanns inte den tiden som många trodde de skulle ha. Utan till slut fick jag en hjälp både här och där. Och efter som sagt var några månader stod min lägenhet klar.

Det svåra i det här var alla beslut jag skulle ta.

Jag hade så svårt att ta egna beslut och egna val. Hade ju aldrig gjort det och jag var 47 år och nu skulle jag bestämma allt själv.

Vet precis hur Irma kände sig.

Tänk när jag stod på IKEA och hade mätt ut hela köket och hade med mig min ritning. Och hon svarade mig varsegod datorn är din det är bara att börja bygga ditt kök.

Jahaa och så gick jag in i programmet och det handlade om lister och skåp och allt som skulle till.

Det var ett tomt rum som jag skulle fylla till det bästa köket.

Jag fick panik när jag inte fick någon hjälp, men idag har de ändrat det på IKEA idag hjälper de till att forma kök ihop med sina kunder.

Jag sa bara att det här klarar inte jag ensam och gick därifrån helt trasig och i full ständig panik.

Men då runt hörnet möter jag min barndoms kamrat. Vi visste inte att vi bägge var på IKEA den där dagen.

Och jag står säkert med tårar i ögonen och snyftar fram att jag klarar inte det här.

Hon följer med mig tillbaka och sätter fart, och då kommer samma tjej fram som inte ville hjälpa mig och då ville hon hjälpa till hon oxå.

Så jaa de två byggde fram det där köket som blev så bra. Men jag hade absolut inga kunskaper till att bygga ett kök i ett dataprogram.

Jag fick hjälp och fick stöttning och då kunde jag välja ut det som jag hade kunskaper till. Färgen och vilka handtag som jag ville ha på skåpen.

Men allt det där andra…ohhh nej inte ett dugg kunde jag, hade ju aldrig i hela mitt liv varit med om att bygga ett helt nytt kök.

Men vad mycket jag fick lära mig i min renovering.

Jag som alltid fått höra att det där kan inte du.

Kan jag bara säga pilutta dig det kan jag visst det, så det sååå!!

Jag fick lära mig att skrapa väggar och element. Jag fick lära mig att måla väggar, fönster och element. Jag lärde mig att kitta fönster. Jag själv målade om min badrumsdörr. Och mycket annat.

Tänk på hur viktigt det är att INTE säga till en människa det där kan inte du. Utan att varken veta eller lära ut hur den här människan kan lära sig göra det hela.

Jag vet att jag tänkte många gånger när jag höll på : Jag kan visst ..

Däremot så ville jag inte renovera en gång till, det var en av anledningarna till att jag sålde min lägenhet.

För jag trivdes mycket bra i den. Men det drog åt att det var dags att börja om igen.

Vad jag oxå minns är hur jag står i mitt badrum som är det värsta fuskjobb som en firma gjort. 3 män står runt mig och skriker och hotar. Han som äger den här firman anklagar mig för att den som hade tapetserat mitt vardagsrum var en amatör. Och med det menade han att jag inte visste vad jag pratade om. Men nu är det ju så att min väninna är utbildad målare och det var hon som tapetserat mitt vardagsrum.

Där och då vet jag inte vad som hände, men jag fick någon styrka i mig och sa ifrån rejält. Något jag aldrig hade vågat innan. Nej jag var inte alls tuff och stark, jag var livrädd och full av panik.

Jag drog in kommunens konsumentombudsman, jag drog in mitt försäkringsbolag och det hela slutade med att jag inte behövde betala det hela.

Men jag hade en oro i magen och efter 5 år tog jag mitt arv efter min pappa och gjorde om mitt badrum. Och den firman sa att det måste finnas någon där uppe som gillar dig. För det här var det värsta fusket de sett och jag skulle enbart vara tacksam att inget hade hänt.

Min renovering lärde mig väldigt mycket och mycket hade jag mer än gärna varit utan.

Jag trivdes och bodde bra den tiden jag bodde där.

Men just det där med val och beslut som många tycker är skönt att göra ensam var hemskt för mig efter skilsmässan.

Jag hade så svårt att ta val och beslut jag körde ner huvudet i sanden så länge jag kunde.

Nu idag 16 år med mig själv har krävt många val och beslut. Idag har jag inte alls samma ångest som jag hade i början.

När jag såg Irma idag så kände jag så starkt med henne. Såg i hennes ögon precis det jag kände då när jag stod där på IKEA och ha en ren panik.

Vi kan ju sitta och skratta åt detta program, men det säger oxå väldigt mycket om dem.

Tycker jag iaf.

Just det Marko sa i tv att det här är mammas program. Och det håller jag med honom om.

Irma har inte haft ett lugnt liv men hon har tagit sig upp ur skiten och fått tillbaka livet.

Den kärleken som är mellan Marko och Irma är väldigt fin.

Allt handlar bara om hur just de är och hur mån om sin mamma Marko är.

Plus att jag tror att många med mig kan se igenom det vi oxå varit med om.

Hur sorg, ångest, panik, omtanken och kärlek formar våra liv.

Kanske därför just det programmet gått upp i höjden.

Vi känner igen oss själva i mångt och mycket.

/ Maywor