Dissad..?

Nej så blev inte känslan denna gång.

Sedan att jag tycker det känns lite surt att det inte blev mer..

Men jag fick för första gången på 16 år känna att det finns ärlighet hos en man.

Tänk vilken skillnad det är mot de män som bara skiter i att höra av sig. De som bara tystnar och försvinner utan ett ord eller en förklaring.

Bara det att jag vågade öppna alla dörrar, jag vågade bara vara den jag är.

Jag tog bort allt vad de där reglerna heter..

Att det inte blev någon fortsättning handlade inte om mig.

Det ska ju kännas från två håll och nu blev det bara ifrån mitt håll. Klart att lite tänker jag ¨som vanligt¨ ..

Jag har faktiskt aldrig träffat en man på 16 år som känt att de/han vill gå vidare och utveckla något ihop med mig.

Men jag har haft känslor som inte blivit besvarade.

Denna gång gjorde det inte ont även om det känns lite surt.

Hela dagen idag har jag tänkt att varför har så många människor svårt att vara ärliga? Om det inte känns ok så är det ju bara att säga det. Och vågar man inte säga det då kan man väl skicka ett sms då. Men just den där tystnaden den är så sårande.

Eller alla män som tjatar om sex hela tiden, gud så trött jag blir på dem.

Nej idag mår jag bra tack vare att jag fick för en gångs skulle vara med om en man som är ärlig, öppen och rak.

Jag som är så full av liv och energier måste komma på vad eller mera hur jag ska forma mitt nya jag.

Klart att jag vill träffa en man som är med på min underbara resa som jag är på idag. Det där med att resa eller bara sitta i skogen med en matsäckskorg. Där tystnaden är en trygghet, då menar jag inte en tystnad i bråk utan bara den där att sitta bredvid varandra och bara vara.

Jag har fått härlig energi i mig och den ska jag göra något med i mitt liv. Men just idag vet jag bara inte vad.

Lite planer har jag som jag ska göra ensam. Samtidigt så kommer jag inte att ge mig på något som får mig att inte må bra. Utan åker jag ensam på en resa så måste jag vara överens med mig själv att då är det bara jag och ingen annan med på just den resan.

Och där kan jag vara lite tvekande, inte så kul att resa ensam. Ingen att prata med, ingen att äta ihop med eller ingen att uppleva allt det där ihop med.

Vänner har jag inga som vill åka och uppleva det jag är intresserad av.

För min del tycker jag det är lika svårt att söka vänner som att söka en partner.

Helst ska man ju vara på samma ställe i livet både med vänner och en partner.

Men en sak i taget nu.

Jag har äntligen fått träffa på en man som var trevlig, ärlig, och öppen.

Att han sedan inte vill gå vidare är en annan del av historian. Jag är bara tacksam att han ringde och vi förde ett samtal om varför.

Jag var väldigt beredd på det hela. Hade det i magen hela dagen igår, så alla ord kunde jag själv sagt till honom. Jag visste att de skulle komma, det var vad magkänslan sa.

Ett plus vore ju nu om jag inte byggde upp alla murar igen utan att jag har modet till att fortsätta ha mina dörrar öppna.

OM det där ni vet..Plötsliga som kan hända, händer..

/ Maywor