När fibron slår sina klor om hela kroppen..

Att leva med fibromyalgi ..

Jag fick min diagnos när jag var nyss fyllda 37 år.

Då hade jag ju levt med smärta i några år innan.

Att få diagnosen är att leva med en sjukdom som i stort är på väldigt många olika sätt.

I början så läste jag väldigt mycket om den.

Idag lever jag med min fibromyalgi på mitt egna sätt.

Så jag säger inte hur andra ska leva utan jag pratar öppet om hur jag lever med min sjukdom.

Jag är aktiv av mig samtidigt som jag inte kör mig helt i botten.

Men ..

Jag har inte levt ett normalt liv de sista två åren.

För två år sedan så stod jag i en försäljning av min lägenhet, jag hade skrivit på ett hyreskontrakt på en annan lägenhet.

Och fick inte min lägenhet såld.

Den pressen jag hade var inte trevlig.

Jag kunde inte packa jag kunde inte planera förrän min lägenhet blev såld.

När väl jag fick min lägenhet såld då hände ju allt på en gång.

Ja det var en tuff tid, men den 1 december 2019 flyttade jag och livet skulle börja i en ny fas för mig.

Först skulle jag fylla 60 sedan skulle jag åka till en vän och hälsa på ..

Min planering var att mitt nya liv skulle börja om omkring mars 2020.

Redan här så var ju jag påverkad i min fibromyalgi av vad en flytt och försäljning innebär.

Och så stängdes Sverige/världen ner på grund av en pandemi.

Allt vad det har inneburit för mig isolerad och ensamhet.

Privata problem och konflikter har vi nog alla mer eller mindre.

Jag är inte heller förskonad utan det finns hos mig oxå.

Att leva med fibromyalgi så är det största hotet krav..

Och dessa krav kan kännas på så många olika sätt och de är väldigt personliga.

Vi som har fibromyalgi har mycket som kan likna det som andra har i sin utbrändhet.

Både smärta och hjärntrötthet ingår..

Vad har hänt med mig som fått mig att gå in i ett av de svåraste skovet med inflammation i mina muskelfästen?

Tjaaa…flytten, isoleringen, ensamheten ..

Plus att jag är och varit väldigt aktiv under min isolering.

Jag var ofta ute och gick tills jag hade så hög smärta att jag haltade hem.

Jag var så ensam och less att sitta där hemma så då gick jag ut och gick för att få tiden att gå.

Inte ett bra sätt med en kropp som är påverkad av en fibromyalgi.

Sedan släpptes livet på från och med den 29 maj undan för undan.

Jag följde med utsläppet undan för undan.

Jaa jag började leva igen.

Varit ute på några resor och haft det jättekul och verkligen behövt ha kul igen.

Men jag har något som inte mår bra i mig och det där något är ju svårt att prata om.

Kärlek , jag saknar tvåsamheten och kärlek.

Jag har levt i tvåsamhet i 31 år och som singel i snart 15 år.

Egentligen är ju jag ofrivilligt singel ..

Det var ju inte mitt val att bli singel.

Att det sedan blev det bästa att vi skilde oss är ju bara positivt att hamna i den känslan.

Vi är vänner idag och hela den delen av mitt liv är jag vän med idag.

Men …

Den där avsaknaden som jag trycker undan så hårt..

Och det är ju den som oxå sätter sig i kroppen ..

Aldrig någon som bryr sig..

Alltid ensam hemma..

Alltid sova ensam..

Aldrig ha sex eller närhet.

Aldrig få känna kärlek från en man.

Allt det här sätter sig på både den psykiska och fysiska delen i våra kroppar.

Jag vet inte varför det ska vara så svårt och varför många inte vill prata om ensamhet.

Vad gör ensamheten med våra kroppar?

Jo den gör mig jävligt sjuk just nu!!

När livet har varit hårt ett tag så kommer det ut någonstans.

Nu kom det ut i alla mina muskelfästen med en kraft av starka inflammationer.

Eftersom jag är gastric bypass opererad så får inte jag äta inflammations hämmande mediciner. Men för att jag skulle få hjälp i min situation så skrev min läkare ut stolpiller som bara får tas i 3 dagar. För risken är så stor med magsår utav den här medicinen. Från vilket håll du än tar den men mindre risk med stolpiller i bara 3 dagar. Så diskuterade vi fram det hela igår..

Jag är redan bättre från igår..Det går framåt..

Visst är det tufft för mig att ha den här sjukdomen. Jag som är så levnadsglad och vill så förbannade mycket.

Men jag har funnit min väg och liv ihop med min fibromyalgi.

Jag kommer alltid att köra in i kaklet som det heter, det är jag till person.

Även om jag är klok och flyttar fram det där kaklet hela tiden. Jag utsätter mig inte för det jag vet att det där ska inte jag ge mig på.

Men jag vet oxå att det som ställer till det i kroppen och själen det är ensamheten.

Och vi måste våga prata mer om den.

Det är inte fult att känna sig ensam.

Jag kan ju inte anklagas för att inte vara social eller att jag sitter hemma och inte söker mig ut bland andra människor.

Jag tar tag i livet jag umgås med vänner jag åker på resor och är aktiv av mig.

Men jag känner mig ändå ensam och saknar en man att älska.

Och jag är inte ensam om det, vi lever i ett land som har det största antalet av singelboenden.

Nej jag anser att vi måste våga prata mer om kärlek och sex som alla kroppar behöver.

Punkt!

Nu i några dagar så måste jag ta det väldigt lugnt och vara rädd om mig.

Jag är ingen slocknad person , jag är en kvinna med full av liv och nyfikenhet.

Får jag bara igång min kropp igen.

Så kommer jag fortsätta att ta för mig av livet.

Jag ser möjligheterna och jag förstår oxå varför min kropp ibland slår bakut och säger ifrån.

Och då lyssnar jag på min kropp och tar hand om den på bästa sätt.

Men jag kan inte förneka än att när det kokar och bränner i hela kroppen så hade det varit så underbart att få krypa nära och känna kärlek och omhändertagandet.

Samtidigt så tänker jag att det är ju för skönt att vara ensam när skiten slår till. För är det fel man då får jag kanske inte krypa intill utan han kanske blir sur när jag mår dåligt. Och då är ju ensamheten ett bättre val..

Jaa hur fan man än vänder och vrider på sig så har man ju ändan bak iaf..

Lite om hur jag har det just nu..

Ta hand om er och var rädda om varandra.

Och glöm inte att det finns bara en av du..

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.