Wow jag har varit ute på äventyr idag!!

Kom hem klippt slut i hjärnan..

Jag har ju stängt ner allt hos mig, umgås bara en dag i veckan med mitt yngsta barnbarn och med min mamma när hon behöver mig.

När det är dåligt väglag då gillar inte jag att köra bil och då kan jag inte köra ner till mamsen. Sista veckorna har jag varit i stort bara med mig själv. Någon gång haft sällskap med att vara ute och gå.

Leva isolerad och bara med mig själv det är ju så att man stänger av massor som man inte vet om att man stänger av.

Intryck och ljud..

Jag går inte ens i affärer , de gånger jag har varit i dem så har jag i stort sprungit in hämtat det jag skulle ha och ut igen.

Men idag var jag sådär tvungen att åka och handla.

Jag sminkar upp mig och tar fram min nya kappa som jag knappt haft framme denna vinter och på med de nya fina kängorna som jag köpte till denna vinter.

Det blev 3 butiker innan jag fått med mig vad jag skulle ha. Och några hundra lappar fattigare.

När jag kommer hem så är jag totalt slut i hjärnan. Jag var så trött.

Det här är vad jag sagt när vi väl kan börja umgås igen.

Jag kommer aldrig att orka börja umgås och fylla på schemat som det var för 1 år sedan.

Vi som suttit som jag helt ensam och inte jobbar vi kommer aldrig att orka trycka på knappen och ta tillbaka livet helt på en gång. Det kommer inte våra hjärnor att orka med..

Utan vi får nog ta och sätta igång med lite steg i taget. Tror jag iaf..

Det där med ensamheten den har jag skrivit om i många år.

Det ser jag när mina minnen på facebook kommer upp och jag kan läsa min blogginlägg vad jag skrivit om tidigare år.

Idag är det lite annorlunda att skriva om ensamheten. Vi är så många fler mot vad vi brukar vara som känner sig ensam.

Jag vet innan pandemin när jag skrivit om min längtan efter kärlek och sex och allt som jag saknar till en man.

I stort så har alltid något skrivit till mig och sagt att det är så skönt att du kan prata och skriva om just hur det är att känna sig ensam.

Jag som är en öppen och social person känner ju ibland av mitt mörka hål jag har i mitt bröst. Det där som ensamheten handlar om.

I 31 år var jag i en tvåsamhet , jag var bara 16 år fyllda när vi flyttade ihop exet och jag. Och 47 år när vi gick isär. Jooo det var ingen dans på rosor till att börja med.

Jag har mina slattar kvar än fast det är 14 år sedan vi skilde oss.

Sömnen har jag svårt med än den blev aldrig helt ok igen.

Bäst sover jag ju om jag är borta och hör andra omkring mig. DÅ kan jag sova, visst händer det att jag åker bort för att sova ifatt..*L*

Det finns ju så mycket i att känna sig ensam.

Jag saknar ju sexet väldigt mycket och närheten till en man. Nej jag saknar inte att ha en man att knulla med. Nej sluta nu inga dumheter här inte!!

Jag saknar närheten och sexet till en man som jag älskar. Tvåsamheten, samtalen, skratten, humorn, allt som man gör ihop med någon man älskar.

Visst vet jag oxå att allt det där inte alls är bara det där.

Jag har 31 års erfarenhet av ett förhållande.! Jag vet att man är osams och att man inte alltid är överens om allt.

Det kan man ju oxå sakna att få vara arg och förbannad på någon..

För att sedan försonas…

Men innan jag mött den där prinsen så är stigen väldigt lång.

Först ska jag få två sprutor innan jag kan börja umgås med andra människor igen.

Och blir jag så trött efter att varit inne i 3 st affärer som jag blev idag.

Med glimt i ögonen så kan man väl säga att kanske till sommaren kan jag gå ut och dansa och ha kul igen.

Ska du med då?