Vad ska jag göra när vi får gå ut ur vår isolering?

Då ska jag ge mig ut och umgås med alla mina vänner som jag har lite överallt i Sverige..

Vänner som jag inte träffat på över ett år nu. Hela förra hösten höll jag på med att sälja en lägenhet och söka lägenhet att hyra. Sortera och göra mig av med ca 80 % av mina prylar. Det var ett slit och det var en tuff höst som fick ett bra avslut på året.

Det är precis ett år sedan jag flyttade in i min lilla lya på 29 kvm. Och så som jag trivs i att bo i den! Även om jag idag känner att jag är lite långt ut från city i mitt boende. Men det med finns det ju lösningar för när pandemin släpper sitt grepp om oss, då går det att åka spånkan igen. Då blir det smidigt igen i livet.

Just nu är det lite långt att gå hela vägen ner och hela vägen hem igen. Inte för min hjärna men för min kropp tycker det är lite för långt att gå. Framför allt nu i vinter tid. Då är inte min fibro lika smidig för mig som den är på sommaren.

Visst är det så att glädjen ger en stimulans i min kropp. Den här pandemin tiden har inte alls varit kul att ha fibromyalgi. Den har gått i mer smärta och flera skov. Det beror ju på att jag får inte de där positiva endorfinerna som alla människor behöver av ett socialt sammanhang.

Jag har ingen närkontakt men det upplever jag inte att jag har det annars heller. Men den här fattigdomen som det varit det sista året har jag aldrig haft innan.

Och det är ju så det ska vara!

Så jag drömmer mig framåt många gånger i tiden och tänker vad ska jag hitta på att göra när jag kan umgås med mina vänner igen.

En av mina första resor kommer och bli upp till Dalarna igen. Till min vän i Rättvik. Det var den sista resan innan pandemin slog till. Då blir det kanon att låta det bli min första resa när vi kan resa igen.

Den ser jag framemot..när den kan bli av ..

Men just nu är det som alla säger väldigt tråkigt.

Och tråkigare blir det ju för var gång man ser och läser hur affärer är fulla med människor, hur folk går på gym osv..

Hur många som dör varje dag..

Den delen har jag så svårt att ta till mig att man inte följer restriktionerna ..

Att bara umgås med dem man delar hushållet med och är man som mig väljer man ut en till två som man känner sig lugn att umgås med.

Var ligger problemet för människor?

Och när det blir en sådär tråkigt stämning i tv och alla pratar om att det inte följs som de säger åt oss att göra.

Det är då jag tänker men någon gång får jag ge mig ut igen och umgås med MINA vänner.

Vad ska vi göra när vi ska ses igen?

Jag hoppas så mycket på att få genomföra en fotoresa som jag blev tillfrågan om jag ville följa med på..

Den vill jag åka på..

Och så vill jag gå ut och äta och dricka gott.

Gå till vår pub och dansa loss lite igen.

Klart att jag längtar efter mina vänner.

Och så ska jag försöka att ge mig ut och dejta lite igen.

Men jag vet inte hur jag ska få en man att vilja träffa mig.

Det löser sig tänker jag.

För det är nog den delen som jag börjar känna lite mera i .

Jag vill inte leva ensam resten av mitt liv..

Den här ensamheten är tuff ..

Då tänker jag att vi som lever i ensamhet har tröttnat på den och vill ge oss ut och försöka möta någon.

Sedan tänker jag: ÄH lägg inte energi på det där.

Du vet som alla säger.

Plötsligt händer det!

Ha ha mmm visst gör det…eller inte..

Jag vet inte hur jag vet bara att min känsla är starkare nu att jag vill inte leva ensam resten av mitt liv.

Men först ska de där jävla pandemin släppa sitt grepp om oss.

Och som det ser ut nu så kommer jag nog få vara med mig själv länge till..

Fast jag följer alla restriktioner..

Tyvärr så hjälper inte det när inte alla gör det samma.