Den ofrivilliga ensamheten..

Läste en artikel idag om just den där ofrivilliga ensamheten att det är tabubelagt att prata öppet om den.

När jag kom hem ikväll läste jag hur en kvinna beskriv sin ensamhet på facebook. Jag är inte ensam om att känna ensamhet..

I artikeln som jag läste hade de lagt till en text.

ENSAMHET ÄR EN RISKFAKTOR

• 10 procent av svenska kvinnor och 17 procent av män saknar en nära vän, enligt SCB. 

• Vi är skapta för gemenskap. Från början var det en överlevnadsfråga. Fördrevs man ur gruppen blev man villebråd, vilket var livsfarligt. 

• Därför kan ensamhet påverka en psykiskt, ge ångest och depression. 

• Studier har även visat att ensamhet gör att vi upplever mer fysisk smärta. Och på motsvarande sätt, att gemenskap minskar smärta. 

• Amerikanska forskare jämförde ensamhet med andra kända hälsofaror vad gäller risken att dö i förtid. Enligt dem är ofrivillig ensamhet en lika stor riskfaktor som rökning och en större riskfaktor än fetma och fysisk inaktivitet. 

• På det sättet är ensamhet en riskfaktor, på samma sätt som andra livsstilsfaktorer som dålig kost, brist på motion och rökning.

(Källa: SCB, 1177 och boken ”Att höra till. Om ensamhet och gemenskap” av Peter Strang.) 

När jag läste den här artikeln om 3 kvinnor hur de beskriv sin ensamhet så kan jag inte säga annat än att det är inte tabu och det är inte fult av skam att känna sig ensam.

Jag skriver ofta om min ensamhet och hur jag saknar kärlek närhet och även sex med en man.

Även hur jag har skuldbelagt mig att det är mig det är fel på att jag inte träffat en man på snart mina 14 år som singel.

Så många som sagt till mig vad jag inte får säga om mig själv och hur jag ska vara för att en man ska bli intresserad av mig.

Framför allt har många givit mig ett råd om att män som man får kontakt med på ex nätet får jag aldrig berätta om min historia om vad jag jobbat med eller att jag sitter här och bloggar om sex lust och glädje.

Och jag som är så stolt över allt jag gjort och varit med om. Och det ger mig andra råd till att det får jag inte berätta om.

För det klarar inte män av att veta ..

Det är en anledning till att jag är lever i en ofrivillig ensamhet, säger en del.

Men framför allt säger de flesta att jag är ensam bara för att jag är en sk stark kvinna..Inte i muskler då..*L*

Jag själv tror inte att man ska ge råd eller berätta för någon att du är ensam bara för det eller det som du har eller gör.

Men hur är det att leva i en ofrivillig ensamhet?

Jaa det har sina sidor ..

Jag har lärt mig på ett sätt att leva ensam, det är jävligt ensamt många gånger eftersom jag inte har ett arbete att gå till, men på något sätt går det.

Jag är väldigt social av mig och har ett stort behov av andra människor , men jag har fått lära mig att leva med mig själv.

Till min historia hör att jag var 47 år när jag för första gången bodde ensam. Jag hade aldrig levt med bara mig själv.

Bara det där att lära mig att sova ensam. Sömnen har jag problem med än idag. Det är hemskt att ha sömnproblem men det har jag.

Usch så hemskt det var i början när jag skulle bo bara jag i en lägenhet.

Som tur är så visste jag ju inte att jag skulle få leva ensam så här många år som jag gjort. Då hade jag nog brutit ihop helt..

Jag kan konsten att göra mina dagar med mina aktiviteter, jag går på gym, jag är ute och fotar mycket. Har en del vänner som jag kan umgås med dagtid. Och så har jag en del vänner lite varstans i Sverige. ( inte nu i corona tider)

Men jag har inte en sjö av vänner..några som står mig nära.

Helgerna är värst att sitta ensam på. När fredagen närmar sig då kommer ensamkänslan krypande . Det är ofta då jag iaf blir ledsen och gråter.

För det är klart att jag med gråter av min ensamhet.

Inget jag skäms över..

Jag gråter ofta efter längtan av kärlek och tvåsamhet.

Men det är inget som tar ner mig eller gör mig deprimerad , Nej man kan faktiskt gråta utan att vara helt knäckt..*L*

Gråt och tårar är något naturligt för mig.

Och kanske därför jag klarar av min ensamhet som jag gör.

Jag kan prata om den och jag kan gråta men jag kan oxå skratta och ha kul.

Saknaden är ju inte bara en man utan det är ju även vänner.

Eftersom jag inte har ett arbete så har jag gott om tid i mitt liv till skillnad mot de som arbetar.

Då blir det ju lite svårare, för de flesta jobbar och orkar inte umgås.

Eller så har de sin familj eller sin partner.

Idag när jag läste artikeln och läste på facebook så kände jag..

Nej jag är inte ensam om att vara ofrivilligt ensam ..

Jag delar den med 10 % av Sveriges kvinnor..

Och är det något vi måste göra så är det att våga prata om ensamhet att det är inte tabu eller fult att känna sig ensam.