sep 02

Jag har aldrig varit den där populära tjejen/kvinnan bland killarna/männen

Såg en dokumentär igår på sv.play ¨Fat front¨ …

Den var väldigt eftertänksam, för mig som har ett ord som är så känsligt TJOCKIS…

Jag har alltid kallat mig till andra för stor eller kraftig men aldrig tjock och fet.

Men jag har tänkt miljoner gånger att jag är fet, tjock, äcklig och ful.

Tjock och fet är skällsord för mig.

Men i den här dokumentären som handlade om flera unga tjejer med stor fetma, hur de kom ut som tjockisar.

Jag tycker de var modiga unga tjejer som visade sina stora kroppar och som kämpade att alla ska få vara som den är.

Många tankar har jag haft om min kropp och framför allt mitt liv med min kropp.

När jag var barn så var jag mobbad , det var då de där orden kom ¨jävla tjockis¨ ¨hur många ton väger du¨ ¨fet och ful¨ .

Minnet av när killarna slog mig blå på armarna och jag la febertermometern på elementet och fick feber. Så jag slapp att gå till skolan då blott 11 år gammal.

Eller när vi skulle spela brännboll och ingen ville ha mig i laget och den sista sa med en suck: Vi tarna då …Och då vara jag bland de bästa att slå och ta lyra och varva. Men det hjälpte inte jag var tjock och ful.

Här liten och tuff i mammas solglasögon.

Ser jag detta kort kan inte jag se att jag är så tjock och fet.

Visst är var jag rund , men…???

På den tiden så var vi inte så feta som vi är idag. Men orden vara lika vassa då som nu.

Visst har orden från andra barn förföljt mig hela livet, det är ju en del av att jag har en låg självkänsla.

När vi kom in i tonåren så var jag då som nu den där som alltid är ¨femte hjulet under vagnen¨ ..

Visst hade jag oxå killar oh jaa, men jag hade det inte lika lätt som mina kompisar att få ihop det.

Jag blev ihop med min fd kille/man när jag var 16 och det tog slut när jag var 47 år. I 31 år hade jag en och samma man.

När jag som 48 årig började ge mig ut igen i singel djungeln hur har min resa varit där med en stor kropp?

Här ett häftig kort på mig 48 år och absolut inte smal i kroppen.

Jag har aldrig fått höra orden som vuxen som jag fick höra som barn.

Nej jag kan mera känna att jag var mera populär bland männen med alla mina kilon på min kropp mot idag när jag är mindre.

Idag är jag inte smal vill jag inte påstå men lite rund och goo.

När jag såg dokumentären igår då kände jag att jag tillhör än den gruppen som kallar sig för tjockisar idag.

Jag identifierar mig än som tjock. Fast jag inte har den stora kroppen idag.

Har jag levt 58 år i en stor kropp är det inte så lätt att se sig själv som något annat än den man alltid varit.

När jag skilde mig då kom nog jag ut som mig själv. Att flytta till en annan ort och en stad mot ett litet samhälle. Bara det blev ju en frihet som jag aldrig haft. Jag vet när jag började gå i linne och ha modet att visa mina stora armar. Eller när jag köpte mina första toppar som framhävde mina bröst..Wow vad modig jag kände mig då. Och vad FIN jag kände mig.

Jag har alltid klätt mig på ett visst sätt och det är ju lite det som jag är känd för. Mina kläder och mina smycken. Visst har jag varit modig, som här när jag jobbade i korsett uppe på Stockholm Pride. Oj oj vad många män drogs till mig då. Vad jag bjöd på mig själv och bara kände att WOW ..

Min kropp är nog mera jag efter att jag kom ut som mig själv har lidit inte av andras åsikter utan att det helt enkelt blev så tungt.

Framför allt så växte jag massor när jag var uppe och jobbade så bar som man är i korsett. Alla fina komplimanger jag kände mig aldrig som ett objekt utan jag såg de uppskattade blickarna som jag fick.

De gånger jag varit ute i korsett så har till och med bögarna kommit fram och sagt WOW vad snygg du är.

Visst är det lite tufft ändå att våga gå ut och ha kul så bar och så stor i kroppen som jag var.

Jag gjorde min gastic bypass för att få leva, min kropp höll på att dö. Så kändes det. Min sköldkörtel var inte bra och alla andra prover började skrika varning varning.

Visst trodde jag att jag skulle få en större chans hos männen när kroppen blev mindre.

Men…..nej så tyst som jag haft det de sista 2 åren har jag inte haft det sen jag som 48 åring kom ut i dejt djungeln.

Jag har aldrig fått höra att jag är fet, ful, tjock eller äcklig.

Tvärtom jag har alltid fått höra att jag är vacker med min stora kropp.

Jag har aldrig dolt min stora kropp mera framhävt den.

Idag har jag mycket mera större problem med att ta på mig kläder som jag hade innan min op.

Jag har inget svar på varför jag är mera osäker idag mot när jag hade alla mina kilon på mig.

OM jag känner att jag duger idag?

Jaa just nu mår jag kanon bra i min självkänsla.

Finns alltid något ont som för med sig något gott.

När Covid 19 slog till och jag blev så isolerad och ensam då pockade det på det där som man har i sitt bagage.

Jag tog matchen med mig själv ..

Har nog aldrig i hela mitt liv känt mig så stark som jag gör idag i min självkänsla.

Visst duger jag som jag är..

Den sista matchen jag hade var att prata inte mera med väninnor om varför du har så svårt att möta en man. Inte iallafall de som pockar på att jag inte får berätta om vad jag jobbat med eller att jag har min blogg och vad jag står för i livet.

Nej jag är jag..Punkt slut och duger inte jag som den jag är.

Då dejtar jag väl mig själv istället då.

Då vet jag ju att jag får ett bra resultat iaf.

Mina tankar efter jag såg dokumentären är ..

Ni är modiga tjejer och ni är vackra som ni är.

Och precis som ni säger NI vet att det är farligt och att man kan bli sjuk av fetma.

Ni har livet framför er och vad det har att ge er det vet ni om sådär 50 år..

Se gärna dokumentären man blir så glad av att se alla kvinnor som dansar med sina kilon och det bara lyser om dem..

Vi alla duger som vi är.

Vi ska bara lära oss att lyssna på oss själva inte vad andra anser..

Jag är den jag är och jag duger för den jag är..

De orden säger jag till mig själv varje dag nu.

Så jag lever som jag lär …