maj 22

Igår var det 1 år sedan min resa började.

Vilket häftigt år jag haft! Men jag har fått kämpat hårt oxå.

Beslutet och valet jag tog för ett år sedan var att nu finns det ingen återvändo jag måste ner i vikt.

Den här dagen visste jag inte om jag skulle få en operation eller inte.

Det jag visste var att min kropp höll på att dö en sakta död.

Fördomarna om oss med 50 kilos övervikt är ju att vi äter fet mat och massor med stora portioner.

Vi tränar inte vi äter konstant.

Vi symboliserar dålig karaktär.

Innan jag gick in till operations salen så berättade jag för sköterskan lite om mig själv.

Då sa hon Kan du inte blogga och berätta om att alla överviktiga inte har det där beteendet som alla tror om dem. Du är viktig för denna grupp..

Jag har försökt så många gånger att säga att Nej jag har inte ätit fel innan operationen.

Visst har jag unnat mig ibland men inte ofta.

Godis kanske jag köpte 5 gånger per år.

Pizza jaa högst 3-4 gg per år.

Jag har alltid varit noga med min mat.

Jag har stått på gymet med 50 kilos övervikt och tränat.

Jaa jag har kämpat och kämpat men inget hände. Mer än de där gångerna jag unnade mig något då gick jag upp direkt i vikt. Ibland försvann de där kilona för det kom aldrig ett utan det var alltid flera.

Nu hade jag en sköldkörtel som inte mådde bra oxå som var med i denna process och ställde till det hela för mig.

Jag minns så väl 21 maj 2018 jag ställde mig på vågen och tänkte: Får jag ingen operation så måste något ske.

Då började min viktkamp.

Jag visste med mig att det inte skulle ske så mycket eller fort men det skulle få ta den tid det tog.

Fick jag ingen operation var mitt mål att gå ner iaf 30 kilo.

Jag mådde allt annat än bra när jag tog det här kortet.

Det gör lite ont i mig att se det jag vet hur jag kände mig.

Den ångesten jag hade ihop med mitt mående både fysiskt och psykiskt.

Varför hamnade jag i den här höga vikten?

Svaret är att när jag skilde mig så mådde jag allt annat än bra.

Jag flyttade och började om från början.

Var väldigt ensam i flera år.

Jag levde i en stor sorg.

Nej jag tröståt inte.

Men jag mådde skit.

Och då ville inte min kropp det jag ville.

Utan jag gick upp i vikt utan att sitta och äta dålig mat eller sött..

Jag vet att ingen tror på mig när jag säger eller skriver om den här delen.

Men frågar jag andra med stor övervikt så vet jag att jag är inte ensam.

Hur tänkte jag för ett år sedan?

Jag tänkte att du får dra ner ännu mera du får inte unna dig mer en glass i sommar du får inte dricka alkohol mer än vid festliga tillfällen.

I och med det så började min kamp tillbaka till livet.

Jag fick mitt besked i juni att jag fick min gatric bypass .

15 augusti blev mitt operationsdatum och till den gick jag ner 14 kilo.

De 14 kilo är jag så glad över att jag klarade av.

För vad jag kämpade hela förra sommaren.

Hur ser det ut idag 1 år efter att jag började min kamp?

Det är 40 kilo mellan bilderna.

Min kamp är inte mindre idag. Jag måste tänka hela tiden på vad och hur jag äter.

Jag måste tugga maten länge och äta sakta.

Fortfarande går jag till gymmet ca 3 gånger i veckan och är jag inte där är jag ute och går.

Jag kan inte äta sött eller fett eller jag törs inte prova ens.

Att dumpa som det heter är en reaktion som inte alls är trevlig.

Man kan inte kräkas längre och allt åker upp och ner. Man får frossa och svetten rinner ihop med svåra magsmärtor. Min största dumpning fick jag när jag var ute och åt en bakad potatis med skagenröra.

Fettet i röran ihop med laktosen tålde inte jag.

Dietisten sa att när jag fick den reaktionen då tål du säkert inte sött och fett heller.

Därför törs jag inte ens prova, och det är ju inget jag lider av.

Det är ju kanon bra i mina ögon sett. Plus att ingen tjatar längre på mig att ähh du kan väl banta imorgon istället. Nu har jag ju ett sk skyll på att inte äta kakor och tårta vid kalas ens.

Är det värt att ha de här biverkningarna jag har?

Jaa det är det faktiskt.

Men det kan vara jobbigt när något blir fel och jag mår illa efter matintag. Illamåendet går över efter ca 20 min.

Jag har blivit mer känslig sista tiden och får tänka och vrida på mina val vad jag stoppar i mig.

Bäst mår magen när jag har mina rutiner och är hemma med mat som jag själv lagar.

Men det får inte mig att välja bort mitt sociala liv. Nej jag är med och gör det bästa jag kan göra med min situation.

Just nu är jag i en fas då jag går upp och ner det rör sig om 2 kilo. Jag är på en platå som det heter.

10 kilo till skulle jag vilja gå ner.

2 år efter operation sker viktminskningen sedan stoppar det sa läkaren.

Det är inte ett år sedan jag opererade mig så jag har tiden med mig.

Men en sak är säker….

Nej det här är inte en genväg det här är den absolut sista utvägen att gå ner i vikt på.

Sedan är det upp till mig att förvalta den här chansen att överleva som jag fått av landstinget.

Hur mår jag idag då?

Tack jag mår väldigt bra idag och då framför allt psykiskt.

Smärtan i kroppen är inte att leka med just nu. Men det visste jag om att när fettet försvinner så sker det ju en process och den processen triggar min fibromyalgi. Men i slutänden så kommer min fibro att må bättre.

Tyvärr har ngt skett i ryggen och det får oxå framtiden utvisa vad som skett.

Jag hade ont för ett år sedan oxå men då var det pga min stora övervikt.

Jag är en person som ser det som ger mig glädje i livet.

Just nu är det mitt engagemang i Nya RFSL Norrköping, vilka underbara vänner jag fått.

Det är en ny resa jag gör i livet.

Jag har fått in en föreläsning så jag ska åka iväg nästa helg och prata inför en grupp som inte alls känner mig.

Kärleken då? Nej den har inte visat sig än..

Minnet från mitt barnbarn när han frågade mig ¨farmor har du någon kille?¨ Nej sa jag det har jag inte ..Så tänkte den lilla killen till och tittade på mig med sina ögon och sa: Men farmor du har väl kärlek till dig själv?

Jaa sa jag det har jag..

Jag har idag kärlek till mig själv..