Sep 23

Jakten på den perfekta kroppen..

Den jakten som jag haft i hela mitt liv..

Jag har suttit och tittat på serien Kropphets..

När det gäller kropphets då pratar vi alltid anorexia..

Då pratar vi aldrig fetma.

För oss som lever i fetma vi är ju den gruppen som inte har någon karaktär.

Vi äter fett, vräker i oss snabbmat, vi är den där gruppen som alltid får skylla oss själva.

Vi ses som äckliga av en del människor.

Äckliga för att just de vet hur illa vi tar hand om våra kroppar.

 

Jag var bara 3 år när jag gick in i gruppen överviktiga.

Oh jaa jag älskade mat som barn.

Kakor och godis mmm det gillades mycket.

Mamma har berättat att hon fått gömma mat osv för annars var jag där och åt rent.

När jag började första klass så hade jag nog knappt gått en vecka i skolan när jag blev skickad till skolsköterskan..

Då fick jag en folder som det var bilder på och hur det stod hur jag skulle äta.

Jaa jag kunde ju inte läsa den för det hade jag inte lärt mig….än.

Mobbningen i skolan har följt mig hela mitt liv.

Gloporden och slagen som jag fick utstå..

Minns när jag inte orkade längre, då var jag bara 11 år.

La febertermometern på elementet så den visade att jag var sjuk och fick vara hemma ifrån skolan.

Då hade jag många blåmärken på mina armar.

Jag minns än idag de killarna som slog mig och som skrek hur tjock och ful jag var.

Så var min skolgång , jag har aldrig varit vän med någon i min klass.

Utan mina vänner var i en annan klass eller äldre än mig.

Nej jag passade aldrig in i min klass…mycket p.g.a mitt utseende.

Hade en fröken från årskurs 1-3 som inte heller tyckte om mig.

Jag växte om henne i 1:a klass, hon var mycket kort och jag var lång.

När även hon mobbade mig öppet inför klassen så blev det ju helt ok för mina klasskamrater att reta mig.

Hennes svek mot ett litet barn är helt oförlåtet.

Jag var inte den enda som hon svek och mobbade.

Åren går och jag kommer upp i högstadiet..

Då skriver skolläkaren ut ett sk. bantingspiller till mig.

Det var som ett knark , jag behövde ju inte äta längre.

Och vikten rasade ner och alla tyckte jag var sååå duktig och fin.

Men hur mådde jag i allt?

DET var det ingen som pratade om.

Jaaa jag har jagat mina kilon i hela mitt liv.

Jag har hatat min kropp i hela mitt liv.

Mitt självförakt har alltid funnits i mig..

Samtidigt så har jag vunnit på min personlighet.

Mina sista 11 år i livet har jag byggt upp så mycket annat omkring mig.

Tror inte att det är så många som uppfattat mig så som jag känt mig.

Mitt engagemang i kvinnors lust och sex har nog kanske tom varit ett plus att jag varit stor.

Här står det en stor kraftig kvinna och pratar om glädjen till vår kvinnokropp.

Än idag så står jag upp för det..

Vi måste lära oss att älska vår kropp, även jag måste det.

Hur har mitt ätbeteende varit i vuxen ålder?

Mat har jag alltid tyckt om men jag har sett till att jag aldrig har haft något onyttigt hemma.

Jag har levt bra och ätit bra till ca 95% , det är de andra 5% som ställt till det.

Tränat har jag oxå gjort hela tiden så mycket jag orkat och kunnat.

Jag har varit ute och festat och dansat och haft det kanonkul.

Mina sista 2 år har jag inte alls syns mycket ute i svängen.

Men hur har jag mått där inne i min själ?

Alltid när det varit kort på mig i de sociala medierna så har jag alltid kollat hur tjock jag ser ut.

Minnet av korten i NT som den fotografen tog, det var rena rama katastrofen för mig.

Han hade verkligen fångat min stora kropp på det absolut sämsta sätt.

Jag lider än idag av att se de korten..

Alla mina kamper att gå ner i vikt och ju mera jag kämpade ju mer gick jag upp..

 

När jag sett det här programmet om kroppshets så har jag tänkt mycket på hur jag mått.

Jag har aldrig känt att jag dugit med den kroppen jag haft..

Idag då när jag gjort en gastric bypass och mina kilon ramlar av mig i en takt..

Hur mår jag idag?

Mentalt sett så börjar jag må väldigt bra mot vad jag gjort innan.

Mycket p.g.a att jag har inte ont på samma sätt längre..

Smärtan i mina knän är så mycket bättre, jag behöver inte ta smärtstillande varje dag.

Jag har fått ett fysiskt mående som påverkar mitt psykiska mående.

Jag börjar tycka om mig själv mer för var dag som går.

Har en lycka i mig som jag inte haft på många år.

Jag är 58 år, jag kommer aldrig att få en kropp som kommer att vara ¨perfekt¨ ..

Men jag kommer att få en kropp som jag mår bra ihop med.

Idag var min lycka stor..

Idag stod vågen på det jag längtat efter i så många år.

Denna dag har jag satt ett stort hjärta omkring.

Idag är det den dagen som jag väger under 100 kilo.

Att vara kvinna och väga över 100 kilo är ingen höjdare.

Jag har aldrig vågat berätta om hur mycket jag väger.

Den delen fixade min fröken i 1:a klass när hon med förakt berättade för alla i klassen, att jag inte ville ha en lapp där det stod vikt och längd på.

Jag ville inte visa mina klasskamrater hur mycket jag vägde för att det innebar att de retade mig.

För mig har det varit en stor diskussion med mig själv innan jag skrev denna blogg.

Ska du berätta om hur mycket du väger?

Hur kommer du att bli mottagen då?

Kommer andra att tycka massor om dig då?

Idag när jag skriver om hur bra jag mår och hur mycket jag börjar tycka om mig själv .

Denna dag är den dagen då min vikt står på 99,9 kilo ..

Jag har idagsläget gått ner 24,1 kilo sedan 21 maj..

Och än är inte min resa slut..

MIN resa som är att jag vill leva inte dö i fetma..

Och jag vill älska mig och min kropp igen.

Jag kan inte blunda för att mitt utseende förändras nu oxå.

Och förändringen är bara till det bättre..

Och det syns på mig hur mycket bättre jag mår..

Min resa är helt bara för att få överleva och få vara med de som jag älskar så mycket.

Mina älskade barnbarn, jag vill vara med dem. Jag vill orka att gå i skogen med dem.

Jag vill helt enkelt se dem växa upp och få vara delaktig i deras liv.

Idag tog min vikt ännu ett steg till att förlänga min livstid..